”Vem försvarar den arkitektoniska kvaliteten i Göteborg?”

Kylan i vattnet, skvalpande brus och ropen från tränare. Hettan i bastun och endorfinerna under huden efteråt. Att besöka en simhall är en sinnlig upplevelse men det är också att besöka ett av stadens mest demokratiska rum, där elit och vardagsmotionär simmar sida vid sida nästan utan kläder. Valhallabadet i centrala Göteborg är dessutom en arkitektonisk pärla av kolmårdsmarmor, teak, mosaikklädda läktare, handmålat kakel och en välbevarad specialritad inredning från 1950-talet. Så bygger vi inte simhallar idag. 

I Arkitekten 3.2023 skriver Nylander, Nerdal, Laurits och Caldenby att arkitekter bör ta ett större ansvar när det gäller rivningar. De lyfter flera exempel från Göteborg på rivningar av byggnader med stor hantverkskvalitet och historia. Det senaste ofattbara exemplet kommer från långköraren om placering av en ny multiarena i centrala Göteborg. I mitten på maj kom beskedet om att det inte längre är inomhusarenan Scandinavium från 1971 som ska ge plats åt den nya arenan. Den röststarka föreningsidrotten har uppvaktat politikerna och nu ska arenan istället byggas på tomten där Valhallabadet idag står. Vem uppvaktar politikerna för Valhallabadets arkitektoniska värde och funktion som publikt rum i staden?

Det är stadsarkitektens roll att företräda arkitekturen gentemot politikerna. Därför är det anmärkningsvärt att Göteborgs stadsarkitekt inte vill ta ställning till de många rivningarna i Göteborg. I sin replik resonerar han kring nytta och skada och skriver att ”… den totala nyttan för staden ibland överstiger skadan av en rivning även av ett fungerande hus”. Men vad menar han med nyttan för staden? Vilken nytta väger tyngst? Den ekonomiska nyttan? Besöksnäringen? 

Siesjö skriver att alla alternativ bör utredas innan beslut om rivning fattas. Men det verkar inte ha skett här. Den politiska majoriteten har enats om att Valhallabadet är uttjänt, vilket inte är baserat på fakta då tekniska konsulter intygar en livslängd på minst 50 år till. Vem hjälper politikerna att se bortom underhållsbehovet som har uppstått i den långa väntan på beslut om framtiden? 

Politikerna vill bygga en hållbar arena men den största miljöpåverkan i en byggnads livstid sker i dess tillblivelsefas. Enligt Boverket stod byggbranschen 2020 för 40 procent av Sveriges samlade avfall. Vi måste förstå att materialet vi bygger med kommer någonstans ifrån och att utvinningen får konsekvenser. Järnet förnyar inte sig själv i marken och plantageskogarna bidrar negativt till biologisk mångfald. Att riva funktionella, kvalitativa byggnader för att bygga nytt på samma plats är aldrig hållbart. Men en byggnad är inte enbart sina material.

När Valhallabadet byggdes 1956 var det en sensation. Aftonposten var extatiska och skrev ”Ett ypperligt kulturbevis, ett simsportens tempel. Byggnaden är ett arkitektoniskt konstverk likt romarnas Colosseum” och Handelstidningen utropade ”Valhallabadet simhall en attraktion”. 

Som arkitekter måste vi våga ta ställning. Stadsarkitekter kan bjuda in till diskussion om arkitektoniskt värde och hur vi kan använda äldre byggnader i samtiden och i framtiden. Arkitekter kan ifrågasätta program, presentera alternativa visioner, dela sin kunskap om helhet och estetik. Äldre byggnader har stor betydelse för identitet, stolthet och känsla av sammanhang och bidrar till miljöer som både turister älskar och boende trivs i. Vi kan inte låta ytterligare en arkitektonisk skatt gå förlorad på grund av bristande förståelse för kvalitet och långsiktighet.

Emma Svanberg är arkitekt SAR/MSA.