”Låt oss först tala om verkligheten!”

För några månader sedan ställde jag lätt satiriskt frågan i en debattartikel om man kan minska kårens desillusion i mötet med verkligheten. Det är nog bara journalistkårens ridåfall, där kallet att avslöja makten ofta slutar på storföretagets informationsavdelning, som kan mäta sig med arkitekternas. 

Hur ser då verkligheten ut, den famösa och på fel sätt världskända svenska byggbranschen?

Hälften av arkitektmarknaden utgörs av den offentliga sektorn, som oftast är en så sönderstyckad, prispressad och långdragen historia att man rent empiriskt kan konstatera att i princip inga projekt kommer levande ut ur den (oftast) kommunala processen. Det är bara att ta en förskolevandring i grannskapet för att få det bekräftat. På sin höjd kan en näve post postmodern fasaddekor rädda projekten, men det är sällan en spelplan för rumsskapande à la Loos.

Den privata marknaden utgör resten. Brorparten här arbetar med fastigheter för vinnings skull (låt oss kalla den fastighetsbiten) och i teorin har varje projekt ett svar för maximal avkastning. Här hittar vi projekten som utvecklas av de stora entreprenörerna. Arkitektens insats är huvudsakligen att ta projektet fram till bygglov. För de aktörerna är den ambitiösa detaljritande arkitekten lika irriterande som Jehovas vittnen-säljaren som aldrig ger sig vid lägenhetsdörren. Fastighetsbitens aktörer föredrar därför luttrade arkitekter från konsultjättarna.

Det är i den återstående och ständigt krympande tårtbiten (låt oss kalla den arkitekturbiten) som vi hittar i princip alla prisnomineringar, publicerade projekt i arkitektpressen och föreläsningsillustrationer. Detta är arkitekturkulturens fertila mylla. Vilka projekt hittar vi här? Jo, det är de projekt som inte bara ser till den maximala profiten, utan även har en idé om hur man lever (privata villor, filantropiska bostadsprojekt, bostadsutvecklare med värderingar) eller om hur man jobbar (företagens egna kontor) och så vidare. Alltså projekt av aktörer som inte är kortsiktiga vinstmaximeringspurister.

Det är kanske denna verklighet (något stiliserad, jag vet) som diskussionen ska utgå ifrån, innan man tar nästa steg och funderar på hur till exempel skolorna bäst ska förbereda eleverna. Min poäng med denna slutkommentar är att det inte är någon idé att diskutera utbildningen innan man bestämmer sig för hur man ska förhålla sig till verkligheten.

Studenter är helt säkert väl rustade för arkitekturbiten, men det arbetsfältet utgör en försvinnande liten del av marknaden. Ska man verka och påverka inom fastighetsbiten är det andra kunskaper som krävs. Alltså inte kunskaper om formskapande i sig, utan en förståelse för det som driver form som fastighetsekonomi, entreprenadjuridik, etcetera. Tråkigt? Kanske, men ska inte arkitektur vara en sommarstugehobby som man utövar på fritiden medan man på dagarna konsultar ihop bygglov till BOA-optimerade punkthus, måste vi bättre begripa den ekonomiska verkligheten. I länder där det produceras bra arkitektur, har arkitekten mer kunskap inom fastighetsbiten och därigenom ofta mer makt.

Det är förhoppningsvis en truism och inte en provokation att säga att många på lärarsidan är mer intresserade av klassiska arkitekturfrågor än den merkantila cynism som den så kallade verkligheten utgör (och vem är inte det?). Det medför en risk att studenterna rustas för en värld med goda förutsättningar för god arkitektur när fallet ofta är omvänt. Rider ut som ett medeltida kavalleri på ett slagfält som utkämpas med kulsprutor. 

Skapar man under skoltiden något som blir en illusion för 90 procent av marknaden, finns en risk för besvikelse. Och det är trots allt bara den som har illusioner som kan bli desillusionerad. 

Mikael Frej är arkitekt SAR/MSA.