”Arbetslivet erbjuder inte de uppgifter som skolan förbereder studenterna för”

Artikeln Svårt att få första jobbet skildrar första akten i det tredelade dramat om att bli arkitekt. Först formas vår protagonist på arkitektskolan, av tidskrifter, bloggar och arkitektpriser. Och av skolbibliotekets hyllmeter av monografier i svartvitt (oftast självfinansierade visade det sig). En vacker mytologisk värld öppnar sig där studenten är hjälten. En riddare som efter fem år rider ut och möter…

Reinier de Graaf (OMA) beskriver just det mötet i boken Four Walls and a Roof:

”Jag hade tagit examen bara sex månader tidigare, och på många sätt kom det där första jobbet som en chock. Inte så mycket på grund av kvaliteten på de byggnader jag arbetade med eller den sortens beslut som kunderna tog, utan på grund av det faktum att jobbet som arkitekt och att jobba som arkitekt inte alls handlade om samma saker – alltså hade ingenting gemensamt – med att studera arkitektur.” 

Poängen är att den upplevelsen som Reiner de Graaf beskriver troligen är ömsesidig mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det vår hjälte lärde sig på skolan var intressant men av föga nytta i yrkeslivet. I fastighetsbranschen är en fastighet ett tillgångsslag vilket som helst, en affär som arkitekten fortfarande kan försämra. Det betyder inte att alla fastighetsutvecklare är ointresserade av arkitektur men hen låter sällan det intresset färga excelarket rött. Övergången från arkitektskolans mytologiska värld till yrkeslivet – de första 10 till 20 yrkesverksamma åren – visar sig vara traumatisk.

Psykoanalytikern Jacques Lacan talade om de narcissiskta tragedierna, när gamla föreställningar krossas av nya världsbeskrivningar, som att jorden inte är universums centrum, att gud inte skapade människan och så vidare. Tragedin kan leda till förnekelse, självförintelse och i vissa fall till pånyttfödelse. 

För några blir yrkeslivets narcissiskta tragedi för stor och de lämnar branschen i tredje akten. (Det är ingen tillfällighet att arkitekter kring 50 skolar om sig till trädgårdsarbetare.) Eller så är det på grund av den ekonomiska tragedin, vid insikten att den föga inspirerande VVS-ingenjören på mötet har 20 tusen kronor mer i månaden.

Andra omskolar sig själva under arbetslivet och blir ”den värdeskapande” arkitekten (lagom slirigt för att nyanställda arkitekter kan tolka det som arkitektoniska värden men beställarna riktigt tolkar det som ekonomiska värden). De lämnar sina ungdomliga förirrelser bakom sig, nyorienterar sig pragmatiskt i en verklighet som äntligen har klara spelregler. Dramats nyliberala katarsis.

Så vi har en mytologi där vi studerar Zumthors projekt (fantastiska men lika yrkesförberedande som den keramiska tillverkningsmetoden raku är för golvklinkerbranschen), unika villor eller museer i Vorarlberg (vilket skapar vanföreställningar om framtiden eftersom de skildrar typ en promille av marknaden). Och, allvarligt talat, låt vilken arkitektstudent som helst rita en villa och den blir (enligt kårens värderingar) bättre än det mesta som byggs. Problemet är inte att det saknas formtalanger utan att arbetslivet sällan erbjuder de uppgifter som skolan förbereder studenterna för. Vi har en akademisk värld som har lite med arbetslivet att göra.

Men vi har också en verklighet ”där ute” som de Graaf beskriver i sin bok på ett relevant sätt: varken akademiskt mysnaivt eller uppgivet desillusionerat. Den präglas mer av insikten: ok, det jag lärde mig i skolan var snömos, men vad är det då som gäller? Och den berättelsen visar sig vara mer spännande än vad Mies van der Rohe sade den där gången…

Skulle arkitektskolornas lektorer, arkitektprisernas juryer och arkitekturskribenter intressera sig mer för den nya kontinent som de Graaf beskriver och mindre för arkitekturvärldens traditionella mytologi, skulle kårens samlade lidande minska. Och då skulle troligen nyutexaminerade arkitekter ha betydligt enklare att få sin första anställning.

Mikael Frej är arkitekt SAR/MSA i Göteborg