”Varför har inte arkitektkåren gjort revolution än?”

Det är inte många arkitekter som jag pratat med genom åren som verkar intressera sig för samhällsplanering och ekonomin bakom samhällsplaneringen. Det är inte många som vet varför det är lukrativt att riva gamla eftersatta byggnader med lägre marknadshyror och därmed lägre fastighetsvärden, för att bygga nya med hög marknadshyra samt minimalt underhållsbehov och högre fastighetsvärde. Ännu färre gör en ansats att vilja undersöka hur människorna i byggnaderna faktiskt har det i relation till de antaganden som gjordes när byggnaden projekterades.

När jag ställde frågan för något år sedan i min debattartikel Hur gick det egentligen för dina projekt, kära arkitekt?, så fick jag svaret från Kod arkitekter att “problemet är att ursprungsarkitekten byts ut” och att “Idag har det blivit allt vanligare att ursprungsarkitekten, som ansvarat för visionerna och inlevelsen i brukarens perspektiv, byts ut mitt i projektet. Då bryts också viktiga ansvars- och kunskapskedjor. Det arkitektkontor eller projekteringsföretag som i konkurrensutsättning har tagit över en bygghandling kommer att ta ett tekniskt ansvar för slutprojekteringen, inte för att ro i hamn projektets visioner och sedan utvärdera det faktiska utfallet när arkitekturen brukas och befolkas”, skriver Kod i sin replik.

De beskriver en problematik som jag hört och läst om återkommande och som samtidigt verkar ha funnits där väldigt länge.

Som jag ser det har vi alltså två förödande problem i arkitektkåren som bidrar till att underminera sin egen existens. 

Första problemet är att arkitektkåren tillåter sig själva att bytas ut efter att man är med och ritar på antaganden i form av tävlingar, gestaltningar och visioner i jagandet efter debiterbara timmar.

Den spelplanen skapar det andra problemet, nämligen att kåren bidrar till en bransch i fritt fall. Då menar jag inte det faktum att byggkrisen kan kosta Sverige 1 000 miljarder kronor till år 2030 enligt Stockholms Handelskammare, att SBAB skruvar ner byggprognoserna för bostäder från 67 000 till 30 000 bostäder per år till 2030 eller att arkitekter är den mest arbetslösa akademikergruppen i Sverige. Det jag menar är att kåren faktiskt varit med och satt sin prägel på byggnader som byggts med dålig kvalitet, på falska hållbarhetspremisser och som inte är designade för barn, kvinnor och funktionsnedsatta. 

Jag vill inte här utmåla arkitektkåren som boven i dramat, utan snarare som en kår som faktiskt vet bättre och borde visa det. I stället har städer blivit ännu mer funktionssegregerade i allt från ålder till etnicitet och har inte människorna i centrum. Lägg därtill att det byggs in fel, brister och skador motsvarande minst 110 miljarder kronor varje år och som någon där ute tjänar pengar på. Ännu mer om regeringen får bestämma och Boverkets “möjligheternas byggregler” nu verkar slå in från och med 2025.

Man kan undra varför arkitektkåren inte redan gjort revolution? Hur kan man acceptera dessa premisser som man uppenbarligen inte själv gillar?

Arkitektkåren kan inte fortsätta jaga timmar i sina “brandade cool company”-organisationer som dras i ett koppel efter kommunerna, fastighetsägare, byggbolag och fastighetsutvecklare, enorma avkastningskrav, leverantörernas och återförsäljarnas rabatter, kickbacks och ÄTOR.

Arkitektkåren och Sveriges Arkitekter behöver bli bättre på att argumentera för, mäta och påvisa hur samhällsplaneringen kan skapa fysiska miljöer som är människocentrerade och baserade på utvärderingar av befintliga beståndet. Det behövs en arkitektkår som säkerställer att den är med genom hela värdekedjan i stället för att tillåtas fastna i sin egen bristande lilla länk. 

För att nå detta ser jag bara en väg framåt: Arkitektkåren måste sätta sig på tvären och, som kollektiv gentemot beställare, kräva nya arbetsmodeller där man börjar jobba aktivt med det befintliga beståndet, i stället för ohållbar nyproduktion som bidrar till rivningar.

Och sist men inte minst: Arkitektkåren behöver jobba för att säkerställa en garanterad kvalitet. Annars kommer huggsexan om de debiterbara timmarna reducera arkitekten till statusen av svältande kulturarbetare som jobbar ohållbart i gentrifieringssyfte. 

Robin Rushdi Al-sálehi är samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist, grundare av Vakansa och affärsutvecklare på Codesign.