Sydväst har känsla för detaljer

Det är lätt att få infallet att ta av sig skorna i Sydväst arkitektur och landskaps lilla hall. Därefter kommer nämligen köket, och känslan av att kliva rakt in i ett hem. Kontoret på andra våningen i centrala Malmö liknar en charmig sekelskifteslägenhet, med knarrande parkett, stora bokhyllor, dova jordfärger och många ljusa rum med rundgång. Så kallar de sig också Sydväst-familjen, så där i förbifarten under vårt efterföljande samtal.

Det är också i det kollektiva min research tar sin början, närmare bestämt i sökandet efter den ansvariga landskapsarkitekten för Tullhusstranden i Simrishamn som förra året fick Sveriges Arkitekters Sienapris. Det visar sig att det faktum att någon enskild inte står utskriven var något som kontoret medvetet kämpade sig till.

– Det är ett pris för ett projekt, inte en person, och det var det vi ville lyfta fram. Vi tror att vi säkerställer kvalitet genom att jobba tillsammans, säger Åsa von Malortie.

Hon är precis som kollegan Lina Dahlström en av Sydvästs fyra grundare och delägare och det är dessa två jag träffar, eftersom Per Andersson och Niklas Bosrup för tillfället inte finns på plats. Men redan innan vi ses poängterar Åsa von Malortie och Lina Dahlström att de vill bli fotograferade alla grundare tillsammans, och gärna fler medarbetare än så.

– Hur vi löser en uppgift är viktigare än våra enskilda roller. Hos oss är alla med i diskussionen; vi delar inte upp oss och så har det varit från början, förklarar Lina Dahlström.

Efter att ha pluggat konstvetenskap och arkeologi fastnade hon för de övergripande stadsbyggandsfrågorna under arkitektutbildningen i Lund vilket fick henne att även läsa en termin landskapsarkitektur i Alnarp.

– Objekt och byggnader är spännande men upplevelsen är alltid beroende av omgivningen. Jag vill påstå att magin uppstår när byggnad och sammanhang är i totalt samspel, säger hon.

Lina Dahlström menar att den komplexitet som ofta kännetecknar de platser vi älskar uppkommit ur en logisk struktur som fått utvecklas med tiden. Och att det i sin tur betyder att den arkitekt som ska lägga grunden till något nytt måste vara varsam med fundamentet, vilket är något Sydväst ofta återkommer till.

– Det triggar oss att arbeta i tidiga skeden, att sätta ramarna på ett sätt som öppnar för olika sorts möjligheter, förklarar Åsa von Malortie.

Själv började hon först läsa till biolog, men även om kurserna var roliga saknade hon den bredd, kreativitet och lagkänsla som hon sedan hittade under utbildningen till landskapsarkitekt.

– Samspelet med andra människor, att det inte bara är jag och min forskning, ger mig energi, säger hon.

Efter examen jobbade Åsa von Malortie bland annat med Bo01 och Lina Dahlström på Malmös stadsbyggnadskontor. Snart fick de båda anställning på Räntfors arkitektur och landskap där de lärde känna landskapsarkitekterna Per Andersson och Niklas Bosrup.

När grundaren Jan Räntfors gick bort bestämde sig de fyra för att starta eget. Med sig från sin tidigare arbetsplats hade de övertygelsen att stadsbyggande, arkitektur och landskapsarkitektur måste samverka, samt tron på styrkan i den gemensamma processen.

– Det uppstod en slags personkemisk transparens när vi träffades som med facit i hand var väldigt lyckosam. Att vi inte döpte vårt kontor till våra efternamn var ett medvetet val, säger Lina Dahlström.

Namnet Sydväst syftar på var de sitter rent geografiskt i Sverige, men också på goda lägen och ett praktiskt plagg. De fyra ville kombinera det visionära med det pragmatiska och bestämde sig tidigt för att beskriva sin verksamhet i en avsiktsförklaring.

Resultatet blev vad de kallar sin förslagsprocess, sammanfattad i en checklista i fyra delar. Den första handlar om inventering och analys, den andra om att diskutera värderingar och målsättningar, den tredje om att ta fram konkreta förslag och försäkra sig om att konceptet är hållbart och den fjärde om kvalitetssäkring och återkoppling.

– Uppgiften är att ta reda på vilka frågor som ska besvaras i vilket skede av processen. Hittar man rätt frågor kommer man snabbare åt essensen, vilket gör att de efterföljande svaren faller ut, säger Åsa von Malortie.

Som verktyg i processen har Sydväst så kallade skissluncher då den som håller i ett projekt gör en dragning som följs av gemensam diskussion. Skisslunchen återkommer vid vissa bestämda tidpunkter i alla tävlingar och större projekt.

–Det kan vara när man behöver knäcka en grundidé eller kritiskt granska ett påstående med så många ögon som möjligt, säger Lina Dahlström.

Det faktum att Sydväst vunnit en stor andel av de tävlingar de bjudits in till tror hon beror på att de är noggranna med vilka uppdrag de lämnar intresseanmälan till. Genom att lyssna noga på beställaren, analysera platsen och att vara realistiska kring vad som är möjligt kan de avgöra huruvida kontorets kompentens kan komma till sin rätt.

– Visionen är viktig, och att måla upp drömmar. Men för oss är det också centralt att uppdraget ska gå att genomföra, kommenterar Åsa von Malortie.

I en grupp där arbetet går ut på samsyn och att vara lyhörd – finns där rum för den egna kreativiteten? Ja, att den ska få plats är jätteviktigt svarar de båda – men tillägger att den som ”vill äga sina idéer själv” nog inte skulle kunna jobba på Sydväst.

– Alla ska uppleva att deras bidrag är avgörande, men aldrig känna sig ensamma. Vi tror det minskar pressen, och utbrändhet är ju vår kårs stora problem, säger Åsa von Malortie.

Att Sydväst sätter stort värde på sin omsorgsfulla process är tydligt; de ser de tävlingsvinster och priser som deras landskapsarkitektur fått som en logisk följd av strategin. Som exempel tar de Tullhusstranden där den lilla strandremsan var något som många Simrishamnsbor värnade om.

– Det fanns en väldigt stark opinion mot att omvandla platsen, men det var vår övertygelse att vi inte ville förstöra strandens historia utan snarare lyfta fram den, säger Lina Dahlström.

Dialogen med de boende och kommunen ledde så småningom till att kontorets första och mer rationella förslag bearbetades med fokus på övergången mellan stadens större skala ända ner till de minsta delarna, som materialiteten i armstödet i en bänk. De menar att den processen gav projektet ett mervärde.

– Det vi är mest stolta över är att det gick att förändra så mycket med en så liten gest. Tullhusstranden var en plats som inte användes, men genom att förädla det befintliga på ett finstämt vis har vi skapat ett tillgängligt rum som väldigt många tycker om och använder, säger Lina Dahlström.

Ett annat vardagsprojekt de gärna lyfter fram är området kring köpcentret Mobilia i centrala Malmö där de hade en beställare som ville integrera ett befintligt köpcentrum i staden genom att addera bostäder, samhällsfunktioner, publika platser och fler kommersiella ytor.

– Med bibehållen industriell identitet har stadsdelen fått nya platser för både kunder och inte minst de närboende, säger Åsa von Malortie.

Den pragmatism de tycker kännetecknar Mobilia präglar många andra av deras projekt. En annan käpphäst är att de aldrig projekterar andras förslag.

– Vi ser en nytta i att behålla kontinuiteten i projekten. Inte minst för att vi hela tiden pendlar i skala med tanken om vad olika idéer och ingrepp får för konsekvenser, förklarar Åsa von Malortie.

En ytterligare gemensam hållpunkt är som sagt att vara noga med vilka uppdrag de tackar ja till där de i första hand försöker ta sig an projekt där de tror att de kan göra ett riktigt bra jobb in i minsta detalj, som Norrtälje hamn.

Uppdraget fick de genom en inbjuden tävling där uppgiften var att gestalta det offentliga rummet i den planerade stadsdel som när den står färdig ska fördubbla stadskärnans storlek och stärka kopplingen mellan centrum och skärgården.

– I Norrtälje hamn jobbar kommunen med en ny strategi som de kallar skelettplan, vilket innebär att de planlägger de offentliga rummen innan kvartersmarken. Det ger oss en övergripande roll ända ner till den taktila skalan vilket är väldigt spännande, säger Lina Dahlström.

En viktig sak i projektet har varit att det ska gå att addera funktioner efterhand, vilket gjort att Sydväst medvetet lämnat ytor oprogrammerade.

– Vilka finns det plats för, vad kan tänkas behöva komplettering och var finns flexibiliteten? Det är de här frågorna som utgör robustheten i det vi arbetar fram, säger Åsa von Malortie.

Och att en plats ska klara framtiden, som resiliens kortfattat handlar om, kräver fokus på de avgörande kvaliteterna. Särskilt i mindre städer där budgeten ofta är mer begränsad satsar Sydväst på att identifiera insatserna som kan göra skillnad för många, förklarar Åsa von Malortie och sammanfattar:

– Våra allmänna platser ska inte stjäla utan ge energi.