Stirlingprisvinnaren har folkets kärlek

Märkbart lycklig, något trött men med energi i rösten svarar hon i telefon från sitt kontor i Bermondsey i södra London. Dagen har gått i ett med intervjuer i brittisk tv och press efter en sen hemresa tillsammans med kollegorna på DRMM upp från Hastings där de samlats i den kyliga höstkvällen för att vänta in utlåtandet från arkitekt-organisationen Ribas jury. Och glädjebeskedet kom: Hastings pir mottar 2017 års Stirlingpris, landets finaste arkitekturpris.

– Det var ett fantastiskt ögonblick. Vi såg prisutdelningen live på storbildsskärm och sedan ordnade vi en stor fest på piren där alla var välkomna. Det är märkligt, det är något särskilt med det här projektet, som om det har en slags inbyggd själ. Kanske har det att göra med all den kärlek, de ambitioner och de förhoppningar som Hastingsborna och alla vi som jobbat med piren lagt in. Du kan verkligen känna det när du är där.

Två av era projekt, ett bostadshus i trä vid Trafalgar place och förskolan Clapham manor, båda i London, har tidigare blivit nominerade till Stirlingpriset. Vad betyder det för ert kontor att ni nu med Hastings pir äntligen får ta emot priset?

– Som arkitektföretag ritar vi inte för att vinna priser – vi ritar för brukarna. Så jag hoppas att priset ska innebära goda möjligheter för piren och frivilligorganisationen som driver den. Vad Stirlingpriset kommer betyda för vårt företag i slutändan vet jag inte, det kommer i andra hand, men såklart är vi väldigt glada!

En av DRMM:s deviser är att ni ska satsa på arkitektur som ”förändrar och inspirerar”. Vad innebär det, om du tar Hastings pir som exempel?

– I det här fallet skulle jag säga att det handlade om att skapa en berättelse och en vision som motsvarade vad beställarna önskade och behövde, trots att det inte var vad de inledningsvis sa att de ville ha.

Så vad var det?

– Det första de bad om var en ikonisk byggnad, vilket för en arkitekt är en väldigt stor sak att ge upp. Men vi sa att vi trodde att de snarare behövde ett offentligt rum – öppet för alla och där allt skulle vara möjligt – samt ett besökscenter som var väldigt modest.

Det var ju också så det blev, har det fungerat?

– Absolut! Piren har ju en lång historia som publikt rum, Jimi Hendrix spelade där, och sedan den återinvigdes 2016 har det ordnats många olika aktiviteter på platsen, från konserter till fiske.

Hastings pir fick även folkets pris från Riba – och i somras röstades du fram som årets Londonbo. Hur kommer det sig, tror du, att ni vunnit människors hjärtan?

– Jag tror det beror på att vi pratar om människor och den specifika platsen när vi utformar vår arkitektur. I mina myndighetsuppdrag, som är väldigt strategiska och på en hög nivå, ser jag alltid till att samtalet är relevant även för allmänheten och brukarna. Jag tror att folk ser att vi kämpar för dem och inte har några baktankar med det vi gör.

Er arkitektur har beskrivits som livfull, spelar det roll för folks uppskattning tror du?

– Att våra projekt blir livfulla tror jag har att göra med att vi älskar att rita dem, men också att vi inte tar oss själva på för stort allvar. Det är absolut en gedigen arkitektur, men vi försöker också göra den njutbar, att den ska bidra till att människor trivs och mår bra. Det kan såklart uppnås med kvalitet, men också genom att få någon att le, att få in lite lekfullhet och glädje i vad som annars kan vara ett rätt hårt liv. Hastings är en hamnstad som varit på nedgång under lång tid och där många bär på känslan att ingen bryr sig om dem. Och då är det viktigt att visa att vi bryr oss.

Hur undviker du, som känd arkitekt, att sättas – och sätta dig i – elfenbenstornet?

– Du ser till att prata ett språk som människor kan relatera till. Och så är det viktigt att du gör saker för det allmännas bästa, inte för att gynna dig själv.

Hur skulle du beskriva relationen mellan arkitekter och allmänhet i Storbritannien?

– Jag skulle säga att den är bra, men att den kan bli bättre. Sedan ser jag en skillnad mellan yngre och äldre arkitekter. I min generation skulle jag säga att det finns en stor insikt om vikten av att skapa bra platser och sätta människan i första rummet. Jag tror också att vi arkitekter måste tänka bredare kring den byggda miljön och bli mycket mer politiskt aktiva. Vi måste forma vår framtid på ett sätt som vi inte har gjort på länge.

Kan du konkretisera det?

– Vi brittiska arkitekter har blivit ganska inskränkta. Vi är otroligt duktiga på att rita byggnader och på att exportera dem världen över. Men det vi inte gör är att gemensamt driva en vision för framtiden. Om vi ska vara relevanta om tjugo, trettio år måste vi föra samtal utanför vår profession med de människor som just nu håller på att helt förändra vår värld: forskare som utvecklar artificiell intelligens, mjukvaruingenjörer och konstnärer. Jag skulle säga att vi arkitekter är våra värsta fiender. Vi pratar ett språk som ingen förstår, hur goda intentionerna än må vara. Vi måste helt enkelt lära oss att bli bättre på att kommunicera – och att tänka bredare kring vår kapacitet.

Som arkitekt är du ovanligt engagerad i politiken – du sitter som rådgivare i flera kommissioner, paneler och expertgrupper. Hur kommer det sig?

– Jag har alltid varit intresserad av att se saker utifrån. Jag har drivit ett och samma arkitektföretag i 22 år och därför har det varit extra viktigt att ta in andra perspektiv. Nu försöker jag ge hjälp och råd till dem, må de vara ministrar eller ekonomer, som arbetar med stora viktiga projekt. Jag tror på att få med den kreativa intelligensen tidigt i processen, det är där vi arkitekter kan tillföra mest värde.

Vilka problem har ditt engagemang inneburit? Finns inte risken att hamna på dubbla stolar?

– Åh, det är alltid stora intressekonflikter, vilket inte gör mig så populär på kontoret (skratt). Nej, men såklart leder det till att vi inte kan vara med och tävla om vissa uppdrag. Men i slutändan är vårt mål ändå att göra människors levnadsmiljöer bättre. Det gör vi med byggnaderna vi skapar, men vi är medvetna om att vi även måste göra det på andra sätt. Mina uppdrag är en del av det, och det vet jag att mina kollegor är positiva till och stolta över.

Nyligen valdes du som enda arkitekt in i Storbritanniens nationella infrastrukturkommission. Vad kommer du arbeta för i den, på kort och lång sikt?

– De stora transport- och infrastruktursatsningarna här i Storbritannien är väldigt fokuserade på att människor ska kunna ta sig från a till ö trots att de skulle – och borde – kunna öppna upp otroliga möjligheter med nya bostäder och stadsdelar. Det kan handla om att placera tre tågstationer längs en rutt i stället för två, grundläggande saker som ofta missas för att olika myndigheter inte pratar med varandra. Men att vi nu har en borgmästare i London som förstår att vi bara kan få till en god utveckling i våra städer om de är gestaltade på ett bra sätt gör mig ändå väldigt hoppfull.

Du växte upp i ett kooperativt grannskap i Kent som din farfar, en psykiatriker och radikal socialist, hade grundat. Din pappa var arkitekt och din mamma designer. Hur har din uppväxt påverkat din syn på arkitektur och stadsbyggnad?

– För det första var jag alltid omgiven av många olika sorts människor som jag lärde mig saker av. Jag var väldigt nära mina föräldrar och de älskade mig, men jag vände mig inte till dem för allt. Så det har fått mig att inse vikten av att alltid ta in många olika perspektiv. Sedan skulle jag säga att jag fått en stark känsla för rättvisa och socialt ansvar. Många i Storbritannien bor i trånga och dragiga lägenheter med små fönster och utan fungerande hiss. Ingen förtjänar att leva så. Vi arkitekter måste göra bättre ifrån oss och se till att alla har tillgång till bra livsmiljöer, oavsett om man är fattig eller rik.

Ser du behov av fler kollektiva bostadslösningar?

– Jag tror att det viktiga är att olika sorts människor blandas – och städer är bra verktyg för det. Jag ser en fara i att vi inte respekterar andra bara för att vi inte förstår dem, vilket kunde förhindrats om vi växt upp tillsammans. Som arkitekter måste vi se till att bostäderna vi ritar är tillgängliga för hushåll med olika ekonomi, annars kommer vi garanterat få problem.

När du var 26 år vann du en tävling om en kommunal skolbyggnad i stadsdelen Docklands i London tillsammans med Alex de Rijke och Philip Marsh som du mött under studietiden, vilket ledde till att ni grundade DRMM. Hur kom det sig att ni startade eget?

– Vårt förslag var ett av tio som valts ut till en utställning med unga, lovande arkitektkontor. Men det var faktiskt först när vi vann som vi insåg att vi var tvungna att döpa oss till något, starta ett riktigt företag. Projektet blev aldrig av, men vi jobbade så bra ihop att vi bestämde oss för att ta andra uppdrag. Sedan dess har vi haft våra upp- och nergångar precis som i ett äktenskap; men vi är fortfarande tillsammans, respekterar varandra och jobbar hårt för att skapa ett fantastiskt kontor.

Sedan starten 1995 har DRMM haft en jämn könsbalans. Varför har det varit viktigt?

– Det stämmer, men är ingenting som jag tänker på. Vi anställer helt enkelt de som är bäst lämpade för jobbet och för närvarande är 55 procent på DRMM kvinnor. Sedan arbetar vi hårt för att säkerställa att vi har bra villkor när det gäller föräldraledighet och flexibel arbetstid. Vi vill att våra kvinnliga anställda ska känna att de kan jobba kvar även om de vill ha familj, vilket är något många kontor i Storbritannien misslyckas med.

I dag har du en maktposition, både i arkitektvärlden och i politiken. Vad ser du, med ditt inflytande, som det viktigaste att arbeta för just nu?   

– Att vi arkitekter anpassar oss till samhällets förändringar, är mer på tårna och ser till att vi är bättre rustade inför framtiden. Vi är helt enkelt för instängda i vår egen värld. Jag tror vi måste gå in i rollen som renässanspersoner igen, bli mer kunniga på olika områden. Som jag tidigare nämnde är det i tidiga skeden, där stora politiska och ekonomiska beslut tas, som den kreativa intelligensen vi arkitekter bidrar med kan tillföra mest värde. Och det i sin tur kräver att vi blir bättre på att samarbeta – för mig är det tydligt att det är framtiden.