Skönhetsrådet i ständig kamp för estetisk kvalitet

Stadens skönhet är beroende av att det befintliga och det tillkommande hanteras med respekt som bygger på kunskap. Staden är inte ett konstverk – den är en levande organism. I Stockholms fall är skönheten en produkt av det speciella småbrutna sprickdalslandskapet och dess möte med Stockholmsåsen. Med detta som utgångspunkt har stockholmare genom historien tämjt naturen, ofta med fast hand. Den dramatiska topografin ger vida utblickar som överraskar: plötsligt tittar en avlägsen tornspira, ett höghus eller en bergsklack, fram mellan två byggnader, för att sedan lika snabbt förvinna. I andra städer är stadsbilden inte lika komplex. Gatusviterna uppfattas en åt gången utan direkt koppling till bebyggelsesammanhanget. Stockholm är en stad man ser på i stora stycken åt gången. Det är en stad där ogenomtänkta förändringar får stor betydelse, också på betydande avstånd.

Stockholms karaktär skapas av dessa förutsättningar, hur bebyggelsens skala förhåller sig till öarna och vattnen. I ytterstaden har skärgårdslandskapet fått utgöra metafor när 1900-talets nya stadsdelar planerats som avgränsade enheter med mellanliggande natur. Där innerstaden lagts ut på plan mark med sparade bergsparker har ytterstadens punkthus tillåtits klättra upp på bergsryggarna medan dalgångarna hållits fria för grönstråk och trafikleder. Rummen mellan husen och stadens övergripande ansikte är Skönhetsrådets arbetsfält. I en snabbt växande stad är det lätt att tappa de långa linjer som stadsplaneringen består av.

Skönhetsrådets historia följer på många sätt Stockholms utveckling. Vare sig det gäller Västerbron, Slussen eller Norrmalmsregleringen har rådet varit involverat, liksom i utvecklandet av moderna förorter som Hässelby, Farsta och Skärholmen. Rådet har också haft en aktiv roll i de senare årens diskussioner om höga hus och nya stadsdelar som exempelvis Hammarby Sjöstad och Hagastaden. Som stadens första kulturmiljövårdande instans gjorde rådet viktiga insatser långt innan Stadsmuseet instiftats 1931och innan Riksantikvarieämbetet intresserade sig för äldre profan bebyggelse. Genom Skönhetsrådets försorg började exempelvis viktiga kultur- och naturmiljöer att klassificeras redan på 1920-talet. Dessa pionjärinsatser har räddat betydande kulturmiljöer till eftervärlden, inte minst reservaten med söderkåkar i trä.

Under det sekel som passerat har rådet inte sällan utgjort en plattform för alternativa sätt att se på viktiga stadsbyggnadsproblem. Eftersom rådets ledamöter har representerat en stor bredd av specialistkunskaper, och föreslagits av externa organisationer, har det kunnat fungera oberoende. Exempel på intressanta kraftmätningar där rådet varit en viktig part är det avgörande om Slussen som stod mellan Albert Lilienberg och Tage William-Olsson liksom striden om Hötorgsskraporna och Skatteskrapan mellan Sven Markelius och Paul Hedqvist.

Paul Hedquist var ledamot av Skönhetsrådet 1946 till 1960 och ritade bland annat Skatteskrapan.

Under det tidiga 1950-talet stod Skönhetsrådet mitt i den första stora drabbningen om rivningarna i Klara. Tidigare hade stadsplanediskussionerna förts inom stadens förvaltning och varit av mer teoretisk art, nu stod planerna inför ett realiserande som mångainte kunde begripa omfattningen av. Före de flesta andra insåg rådets sekreterare Henrik Cornell att hela stadsdelens framtid stod på spel. I tidningsdebatten kom Cornell att bli den ledande rösten för att behålla skalan och inte bygga höghusen enligt stadsplanekontorets förslag.

Paul Hedqvist, som varit upphovsman till idén om att avsluta Sveavägen vid ett framtida Sergels torg,var vid denna tid vice ordförande i Skönhetsrådet. Till skillnad från stadsplanedirektören Sven Markelius ansåg han att Hötorgsskraporna var feltänkta och att de skulle tvinga fram allt för stora rivningar. Hedqvist kallade planerna för ett ”Grönköpings Manhattan”.

Sven Markelius svarade ett par dagar senare på angreppet och ansåg det egendomligt att rådet tycktes så kallsinnigt till tidens melodi i Svenska Dagbladet: ”Jag tycker att var tid ska bygga efter sina förutsättningar och göra det bästa av dem. Det är inte troligt att man i längden kommer att avstå från att bygga höghus i centrum på en miljonstad. Nästa generation kommer att le medlidsamt åt våra meningsutbyten”.

Debatten rasade i medierna under hela våren 1952 och för första gången var inte marken helt fast under förespråkarna för Norrmalmsregleringen. Att starta rivningarna just söder om Hötorget hade dock ett mycket praktiskt skäl: byggandet av den nordsydgående tunnelbanan. Detta kom till slut att fälla avgörandet och eftersom de verksamheter som behövde flytta för arbetena med tunnelbanan krävde goda ersättningslokaler fick höghusens försvarare ytterligare argument. Markelius avgick med segern, men skulle snart möta Hedqvist och rådet igen. Ett bärande argument för placeringen av höga hus var att de måste stå fritt. På Nedre Norrmalm ansågs de bidra till en gyttrig och ointressant miljö. På andra platser var det absolut möjligt att bygga högt.

När de offentliga förvaltningarna, framför allt skattemyndigheten, krävde nya lokaler på Södermalm kunde Hedqvist få sin revansch. Stadsplanekontoret hade föreslagit ett kvartersstort komplex med upp till halvkilometerlånga korridorer vid det planerade Åsötorget. För Hedqvist stod det klart att ett höghus, som här kunde stå fritt var den bästa lösningen. Vid Skönhetsrådets sammanträde i juni 1953 närvarade såväl Markelius som Hedqvist för att presentera sina respektive förslag. Rådet tog tydligt parti för Hedqvists skrapa, och så kom den sen att byggas.

Med start i det så kallade Kista Science Tower år 2000 inleddes en ny era av höghusbyggande i Stockholm. Rådet ställde sig positivt till planerna för höghuset och efterfrågade fler höga byggnader i området, bland annat det som senare kom att bli Victoria Tower. Efter detta presenterades planer på ytterligare bostads- och hotelltorn i stadsdelen. Likt kontorsstadsdelen La Défence i Paris,som började utvecklas under 1960-talet,fanns här en möjlighet att gruppera högre hus som bidrog till stadsmiljöns spänning, utan att bygga sönder stadens centrala delar med kraftigt avvikande höjder.  Kista har med tiden utvecklats mot att bli en experimentplats för höjdbyggande där fyra höghus är klara och ytterligare två är under planering.

Under det gångna seklet har Stockholm utvecklats från en liten kompakt stad med omkring 300 000 invånare till en utbredd storstadsregion med nära en miljon invånare innanför kommungränsen och ytterligare en miljon boende i den omgivande kransen. I de processer som format Stockholm till vad staden är idag har Skönhetsrådet funnits med som rådgivare, opponent och förslagsställare. Med sin ställning både som ett fristående expertorgan och som en del av stadens förvaltning har rådet varit en kontroversiell organisation. Avogheten har ofta grundats i rådets frihet att kommentera och kritisera staden självt. Det har därför ibland setts som en femtekolonnare, en motståndare i de egna leden, en ”sten i skon”. Men det har också hållits högt som en konstruktiv kritiker och diskussionspart.

Henrik Nerlund är arkitekturhistoriker samt sekreterare och kanslichef för Rådet till skydd för Stockholms skönhet (Skönhetsrådet.) Texten är ett bearbetat avsnitt ur den nyutkomna boken Skönhet, nytta och beständighet – Skönhetsrådet och Stockholms utveckling under 100 år, utgiven av Stockholmia förlag.