Skolad utomlands – fyra studenter berättar

Arkitekter pluggar oftare utomlands än studenter på andra utbildningar. Hela 48 procent av kvinnorna med arkitektexamen i Sverige har spenderat någon del av sin studietid i utlandet, vilket är högst bland alla yrkesgrupper.

Bland män är samma siffra 39 procent, så -andelen utlandsutbildade arkitekter i genomsnitt ligger på 44 procent. Bara civilekonomer har ett -högre snitt räknat till båda könen. Detta enligt de -senaste siffrorna från Universitetskanslerämbetet och Statistiska centralbyrån, SCB.

Dessutom ligger svenska arkitekter i Europatoppen när det kommer till utlandsstudier, visar Architects’ council of Europes stora sektor-studie som publicerades tidigare i år. Enligt undersökningen är det bara i Grekland, -Cypern, Luxemburg och vårt grannland Norge som fler arkitekter är utbildade utomlands. Enligt samma studie är det vanligast att arkitekter i Sverige studerat i de någon av de största länderna i Europa. Frankrike ligger i topp, med Spanien, Italien, Tyskland och Danmark på delad andraplats.

Så vad får studenter att välja utlandsstudier framför en av skolorna i Sverige, och vad -möter dem där? De europeiska prestigeuniversiteten och de stora arkitektskolorna i Oslo och Köpenhamn är någorlunda bekanta för många i Arkitektursverige.

Men vilka andra utbildningar finns det för arkitekter och planerare i våra grannländer? Arkitekten frågade fyra nyexaminerade med varsitt färskt diplom från Aarhus, Tallinn, Trondheim och Helsingfors.

 

Dansk blick på Stockholms bostadsbrist

Om några dagar ska Klara Kohls presentera sitt examensprojekt för juryn i Aarhus. Vägen dit började i Örebro, där hon är uppvuxen, via Umeå, dit hon flyttade för att börja läsa till arkitekt. Och England, där det blev en utvecklande utbytestermin. När hon efter sin praktik sökte masterutbildningar var det Aarhus, eller en retur till Storbritannien det stod mellan. I slutändan var det av ekonomiska skäl som valet föll på Danmark.

– Det kändes bra att utnyttja att det inte kostar något i studieavgifter inom Norden. Det hade varit väldigt dyrt att plugga en master i England, säger Klara Kohls. Aarhus-skolan tar in studenter från Sverige även på grundnivå, och tillsammans utgör de mellan tre och fem procent av det totala antalet blivande arkitekter. Antalet studenter från Norge och Island är dock fler. Klara valde att utnyttja att skolan har ett fokus på transformation och befintliga kulturmiljöer. I studion hon valde kombineras arkitektoniskt nytänkande med äldre bebyggelse. Historiska referenser och en känslighet inför olika kontexter är en viktig del av undervisningen.

I sitt exjobb riktar hon blicken mot infill-förtätning i bostadsbristens Stockholm – ett sammanhang som var nytt för hennes danska handledare. På lite distans blev huvudstadens olikfärgade plåttak och utåtslående ytterdörrar till särskiljande karaktärsdrag. Projektet bygger på en nyläsning av stadens historiska förutsättningar: 1800-talets aggressiva förtätning av innergårdar, 60-talets ”sanering” av samma bebyggelse, och dagens bostadsbrist. Den blev utgångspunkten för en ny Stockholmsspecifik byggnadstypologi som lägger till bostadsyta och samtidigt skapar ett urbant mellanläge mellan de olika epokerna. Efter examensceremonin Bär det åter till Örebro, där ett jobb på ett litet arkitekt- och byggnadsvårdskontor ­väntar. Där hoppas hon kunna bidra med att se Sveriges arkitektur och dess karaktär på ett annat sätt, utan att ta den för given:

– Bara en sån sak som röda stugor. Vi ser dem som vanliga, nästan tråkiga, men som fenomen är de ju helt unika.

 

 

Urbana studier på estnisk mark

Oskar Brohager Öhrling har svenskt pass men är mestadels uppvuxen i Köpenhamn. En bachelor i Japan studies tog honom två vändor till Japan med fokus på litteratur, film och kultur. Trots det bemästrade han aldrig det japanska språket, påpekar han, men i stället föddes ett intresse för hur samhället formas av arkitektur och urbana miljöer.

Han närmade sig området först via film och de japanska metabolisternas arkitekturfiktioner, och sedan genom arkitekten Keller Easterlings texter om ekonomiska zoner som en form av politisk infrastruktur. EKA i Tallinn var en av få arkitektskolor Oskar Brohager Öhrling hittade där han utan arkitekt- eller planerarbakgrund kunde bli antagen till en engelskspråkig master i Urban studies. Att det blev Estland var inte avsiktligt men ett intresse för landet i sig blev en extra anledning att plugga här.

– Det liknar Skandinavien på vissa sätt men som före detta sovjetstat har det en helt annan historia, politik och samhällsstruktur, säger han.

Det tvååriga programmet är litet, med bara åtta studenter i klassen. Studenterna jobbar med relationen mellan design och politik, både teoretiskt och praktiskt.

– Det var precis vad jag letat efter – men också ett lite förvirrande sammanhang att hamna i.
Han berättar om intensiva kortkurser på en till två veckor parallellt med terminslånga studior, organiserat av ett tajt närverk av lärare på arkitekturskolan. Inslagen av designförslag och layoutade A1-planscher var helt nytt för någon med en humaniorabakgrund.

– Folk på skolan jobbar hårt, och förväntar sig att du ska prestera bra på allt.

Oskar Brohager Öhrlings helt färska exjobb är en kritisk analysis av hur konceptet e-Estonia – ett långtgående regeringsinitiativ för att bli världens mest digitala samhälle – ligger till grund för den nya stadsdelen Ülemiste city utanför Tallinn. Han uppskattar hur EKA engagerade sig i att handplocka en opponent till slutkritiken, i hans fall en svårimponerad forskare på ”e-governance” som blev entusiastisk över projektet.

– Till mina lärare sa han ”Det här är inget att fundera på – ge bara exjobbet högsta betyg!”. Han var rätt excentrisk.

 

Bred diskussion i blandad studentgrupp

När Rebecka Snefuglli Sondell hade läst statsvetenskap med miljöpolitisk inriktning i Edinburgh ville hon fortsätta sina studier på temat men komma närmare praktiken. Hon tänkte att stadsplanering var ett område där klimatpolitik blir konkret. På NTNU, det tekniska universitetet i Trondheim, hittade hon ett masterprogram i ”fysisk planlegging” under arkitekturfakulteten men utan krav på tidigare arkitekturutbildning.

– Vi var en väldigt blandad studentgrupp: arkeologer, biologer, ingenjörer, och geografer. Bara en student hade arkitektbakgrund, säger hon.

Som statsvetare på arkitektskolan var Rebecka Snefuglli Sondell del av en mix som gav diskussioner med väldigt olika infallsvinklar i projektarbeten och seminarier. Blandade bakgrunder innebar också att mycket fick tas från grunden med gemensamma introduktioner till transport, kommunala processer och områdesplaner.

– Det är svårt att både vara generell och specifik på samma gång.

Hon hade hoppats på mer fokus på hållbarhet, vilket i stället fick utrymme i masteruppsatsen. Den handlar om hur klimatanpassning kan tas tillvara i kommunernas planprocesser. Ett ganska otypiskt exjobbsämne, menar hon. Klimatanpassning är ganska nytt i sammanhanget, och inget som forskarna på planinstitutionen hade jobbat med tidigare.

Efter studierna har Rebecka Snefuglli Sondell (som ursprungligen är från Sundsvall) blivit kvar i Trondheim och tagit ett forskningsjobb på institutet Sintef, där hon behandlar transportfrågor. Hon håller dock med om att hennes kompetens skulle komma till användning på planeringsavdelningar på kommuner och regioner i Sverige som i sin stadsplanering behöver förhålla sig till klimatförändringar och dess konsekvenser.

– Kunde jag sätta mig in i det i Norge så kan jag lära mig det i Sverige med. Mycket är överförbart.

 

Teknik, konst och business under samma tak

Med finska gymnasiebetyg är det inte helt självklart att komma in på den svenska arkitektutbildningen. Utländska betyg hamnar i en egen pott, och är knöliga för antagningssystemet att hantera. Stefan Eklöf testade arkitektprovet på KTH och antagningen till landskapsarkitekt på SLU, men läste också andra ämnen på Södertörn och i Helsingfors – staden han kallar hemma sedan han flyttade dit som tolvåring.
I april fick han sin examen i landskapsarkitektur från Aalto-universitetet, efter fem års studier, praktik och ett utbytesår i Hong Kong. För att nå dit gick han extra preppkurser och läste upp en del matte.

– Det är en lite större antagningsprocess i Finland. Utöver motsvarande arkitektprovet är det ett matteprov, ett ritprov, och så ett prov i geografi för landskapsarkitekter.

På Aalto sitter nuförtiden samtliga masterstudenter i design, arkitektur och även business tillsammans i en ny byggnad, och det första året läser byggnads- och landskapsarkitekter tillsammans. Överlag präglas universitetet – som bildades 2010 efter en sammanslagning av handelshögskolan, tekniska universitetet och konsthögskolan – av en ambitiös förhoppning om utbyte mellan olika utbildningsgrenar.

– När jag började var den idén väldigt ny, men det verkar ha blivit bättre sen dess. Delvis av hur campuset utvecklats, säger Stefan Eklöf.

Landskaps- och stadsplaneringsprogrammet som han läste är på finska, vilket var en utmaning trots åren på finskt gymnasium.

– Planen på längre sikt är väl att hela masterprogrammet ska bli engelskspråkigt, men så är det inte i dag.

Eftersom svenska är minoritetsspråk hade han i och för sig rätt att göra tentor på svenska, och egentligen även hålla muntliga presentationer på sin klingande stockholmska. Men det skulle kännas märkligt:

– När typ två procent av de som lyssnar förstår vad jag säger. Så jag har försökt köra det på finska, även om den inte är perfekt.

Efter studierna har Stefan börjat ett jobb som landskapsarkitekt på Sweco architects kontor i Helsingfors.

– Min ambition är att vara med och skapa ”huippu” platser, som man säger på finska.