Samarbete gav Kasper Salin-vinst i Göteborg

En närapå tom parkeringsplats på en klippavsats. Där nere en slyig brant, mossklädda stenbumlingar, skräp, kvistar, späda träd. De tar sig ned, jorden rasar under fötterna.

– När vi klättrade ned i terrängen började vi få respekt. Sa till varandra att hur jösses bygger vi i en sådan här sluttning, det blir inte lätt. Och lätt blev det ju inte heller, säger Christer Malmström.

Det är elva år sedan, den där ljumma vårdagen. Riksbyggen har pekat ut fyra tomter och när han och kollegan Andreas Norrman kommer till den steniga sluttningen nedanför Dr Allards gata på Guldheden bestämmer de sig. Om de ska rita ett utmanande hus kan det lika gärna byggas på en knepig tomt. Riksbyggen håller med. Det finns många av det slaget i Göteborg, tomter som valts bort för att man inte haft tekniken. Nu kan de testa.

Det utmanande huset är än så länge på idéstadiet, men konceptet har ett namn och en riktning. Malmström Edström arkitekter och ingenjörer och Riksbyggen har just samarbetat i ett parallellt uppdrag på nedre Johanneberg och det är där tanken väckts.

– Vi skulle bebygga en park, men det gillade vi inte riktigt. I stället försökte vi minimera vårt avtryck så att parken skulle finnas kvar. Vi kallade det ”no footprint”, säger Christer Malmström.

Riksbyggen gillar idén men vill snarare lämna positiva fotavtryck efter sig när de exploaterar, än inga alls. Konceptet döps till Positive footprint housing och får höga ambitioner. Bland annat ska det stödja en hållbar livsstil, vara ett internationellt föredöme för hållbar bostads- och stadsutveckling, få en spännande gestaltning och gå i bräschen för innovativ miljöteknik.

– Det var ett helt nytt grepp som vi tog, säger Mikael Ahlén.

Han är med från början, är marknadsområdeschef på Riksbyggen men också utbildad arkitekt på Chalmers med en bakgrund som praktiserande arkitekt på konsultbolag och i egen regi.

– Arkitektutbildningen ger förmågan att se helheten. Vi arkitekter kan föreställa oss livet de boende kommer leva men också hur projektet fungerar i stadsdelen, vilket är en viktig komponent, säger han.

Den som klarar att se helheten kan också överblicka delarna. Mikael Ahlén och kollegorna på Riksbyggen bestämmer sig tidigt för att varje aspekt av Positive footprint housing ska backas upp av forskning och expertkunskap.

Bostadsföretaget har nyligen gått in i Johanneberg science park, en satsning på samarbete mellan näringsliv och akademi som startats av Göteborgs stad och Chalmers, och snart är Positive footprint housings tvärdisciplinära arbetsgrupp verklighet.

Här ingår forskare från arkitektur- och samhällsbyggnad på Chalmers och från institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet. Snart knyts fler aktörer till gruppen, från Göteborgs stads olika förvaltningar till forskningsinstitutet Rise och Göteborgs energi.

Det är ett speciellt projekt på många sätt. Kanske är det mest slående att det får gå långsamt. Christer Malmström och arkitektkollegan Andreas Norrman börjar skissa tillsammans. De ritar runda hus, de ritar punkthus och de ritar skivhus. Funderar. Skissar lite till.

– Allt eftersom fick vi fler och fler frågor från forskarna som skulle lösas. Tillslut insåg vi att vi inte kunde ta med allt. Så vi gjorde en stor hållbarhetsmatris tillsammans med Riksbyggen och värderade alla idéer, bestämde vad vi ville ta med. Det tog tid och jag tror att ett sådant här projekt måste få ta det, säger Andreas Norrman.

I samband med programarbetet får Malmström Edström klartecken att knyta landskapsarkitekter till projektet. De ringer upp Sabina Richter på 02 landskap som kontoret haft bra samarbete med förut. Hon föreslår att även landskapssidan ska stödjas med expertkunskap. Det resulterar i en seminariedag för samtliga involverade med föreläsare från bland annat Sveriges lantbruksuniversitet och Botaniska i Göteborg.

– Ofta kommer vi in i projektet när byggnaden är relativt färdig. Här har vi jobbat som ett team med arkitekterna från start. Tack vare det har vi bland annat fått in träd på ett fint sätt, kunnat spara jättemycket berg och skrevor samt fått undan ledningsdragningarna in under byggnaderna, säger Sabina Richter.

Genom hela projektet jobbar sedan hon och kollegan Johanna Zetterlund ihop med Botaniskas experter som bland annat hjälper dem i valet av de cirka 265 arterna som slutligen planteras i branten.

– Med deras stöd har vi vågat plocka in fler ovanliga arter som man sällan ser i bostadsmiljöer. Utan dem hade vi nog inte varit så experimentella, säger Johanna Zetterlund.

Riksbyggen vill också satsa på den sociala hållbarheten och bjuder in till många tidiga möten med de kringboende. Andreas Norrman minns särskilt det första mötet när en tongivande person i publiken höjde rösten, kritiserade bygget i slänten, sa att det förstör barnens möjlighet att leka där.

– Men då ställde sig en man i femtioårsåldern upp och berättade att han växte upp i området. Att han och hans kompisar lekte överallt men aldrig där, i branten. Från den stunden var den negativa stämningen försvunnen, säger Andreas Norrman.

För de som bor i närheten är det viktigt att det nya bostadshuset inte skymmer den milsvida utsikten. Ett annat önskemål är att det ska bli lättare att ta sig ner för slänten till Mossens idrottsplats.

För arkitekternas del resulterar det i att byggnaden till slut får formen av slanka skivhus, nio meter breda med tre meter glasad entrébalkong. Genom att de tre husen som kantrar gatunivån är vända ut mot skogsområdet maximeras grannarnas utsikt. Ytterligare tre hus placeras på andra ledden och längre ned i slänten.

– Det här formspråket var det bästa utifrån människors behov och önskemål, säger Christer Malmström.

Arkitekterna inser tidigt att de kommer behöva arbeta med prefabricerade delar, att bygga på plats i den branta sluttningen kommer inte att fungera. Det faktum att landskapsarkitekterna redan är inkopplade betyder att de kan påverka byggkranarnas och bygg- och brandvägarnas placering och på så sätt minimera åverkan i den naturliga terrängen.

– Tillslut fick vi till att allting matades från den befintliga vägen. Det gjorde att vi kunde spara stenbumlingar, topografi och de dagvattenstråk som fanns, säger Sabina Richter.

Husen måste stå på pelare i slänten och kräver därmed en hållfast stomme, som till exempel betong. Samtidigt har forskningsinstitutet Rise gjort en jämförande studie inom ramen för projektet där träet visat sig ha långt mindre klimatpåverkan.

Resultatet sporrar Riksbyggen att ställa krav på cementproducenten, som får fram ett recept på betong med 30 procent lägre koldioxidutsläpp. Rise gör en ny jämförelse och nu är skillnaden marginell ur klimathänsyn.

– Vi tänkte att vi skulle bygga ett hus i trä och ett i betong och jämföra vilket som var mest hållbart, men då drog sig träproducenten ur. Och vid det laget hade vi kommit så långt att vi bestämde oss för att gå vidare med Cementa, säger Mikael Ahlén.

Dagens bostadshus projekteras normalt för 50 år. Men Riksbyggen vill gå längre och sätter 100 år som livslängd för huset. Sedan inser arkitekterna att det kommer kunna återta all koldioxid det släppt ut under tillverknings- och byggprocessen under 250 år om betongen lämnas exponerad.

– Vi hittade inga studier om det också gällde målade ytor. Så det samt att fasaden inte skulle behöva underhåll och att vi tyckte materialiteten var bra gjorde att vi valde exponerad betong, säger Christer Malmström.

Ordet Viva betyder att leva och tanken är att namnet ska spegla livet som bevaras och utvecklas i och runt bostadsrättsföreningen. Samarbetet med forskarna vid Göteborgs universitet kring den sociala hållbarheten är också intensivt. Bland annat resulterar det i olika typer av rum för delning och socialt umgänge, som distansarbetsplatser och ett orangeri för kalas, samt att lägenheterna nås från en gemensam entrébalkong, mot vilken samtliga köksfönster ligger.

– Under processen pratade vi mycket om hur utbredd ensamheten är i vårt samhälle. Vi ville att människorna skulle se varandra, få chansen att växla några ord, kanske på en pall i söderläge med tidningen framför sin dörr. Idémässigt är det här vår omtolkning av den gamla bygatan, säger Christer Malmström.

För att få till gemensamma ytor utan att de 133 lägenheterna ska bli dyrare än annan nyproduktion i området krymps lägenhetsstorlekarna något. Det kräver smarta planlösningar. Bland annat får alla bostäder ett ordentligt vinkelkök man kan möblera och vara i. Den större lägenhetstypen på 72 kvadrat kan göras om från tvåa till fyra beroende på hushållets behov.

– Fyran ger kompakta rum men gör att familjer med varannanveckasboende kan ha råd. En genomsnittlig fyra är oftast större och blir därmed dyrare, har vi resonerat, säger Andreas Norrman.

Sättet de två landskapsarkitekterna nu jobbar på är också av ett slag de aldrig varit med om förut. För att allting ska hamna rätt på den svårtillgängliga tomten levererar de byggskisser allt eftersom bygget fortlöper. De är också på plats nästan varje vecka och pekar var planteringsytor, murar och spänger i berget ska vara.

– Att vara på plats, träffa alla involverade och plocka in specialkompetenser har varit en väldigt bra arbetsmetod. Vi har också haft en lyhörd beställare som litat på oss. Det är ett förtroende man vill ha i alla projekt, säger Sabina Richter.

Över den klippiga tomten anläggs spångar som ska docka i entrébalkongerna och leda de boende mellan husen men även användas av grannskapet från gatan ner till Mossen.

– Vår ambition har varit att skapa en omsorg om landskapet och uppnå en småskalighet som kontrasterar byggnaderna. Att få berätta om projektets ambitioner för alla nya kompetenser som kommer in i arbetet tror jag också är väldigt unikt, säger Johanna Zetterlund.

Brf Viva får fler innovationer, många tillkomna i samarbete med akademien. Till exempel placeras återanvända batterier från stadens Volvobussar i källaren för att lagra energin som solcellerna på taket alstrar. Det finns inga parkeringsplatser för egen bil men däremot ett stort cykelgarage och en fordonspool.

I huset finns också sex ungdomslägenheter som säljs för 95 000 kronor vardera. Modellen, som är framtagen ihop med Handelshögskolan, går ut på att resten av lånen tas av föreningen och att räntorna läggs på de sex avgifterna, som blir högre än normalt. Lägenhetsinnehavarna kan inte sälja för mer än de köpt bostäderna för, uppskrivet mot index, enligt stadgarna.

För Riksbyggen är det viktigt att bostadshuset ska genomföras på marknadsmässiga villkor. Projektet går också precis runt, vilket Mikael Ahlén är stolt över. Han är övertygad om att de kommer kunna att upprepa projekt i stil med Brf Viva eftersom de nu har lärdomarna med sig.

– Det här var en utmanande tomt, men vi ville spänna bågen och utmana branschen. Och en del av innovationerna lever redan vidare, bland annat i billiga bostäder för unga vuxna i Lindholmshamnen och i ett massivträhusprojekt på Gibraltarvallen vi driver med Chalmers och Göteborgs stad, säger Mikael Ahlén.

Brf Viva bidrar med lärdomar för framtida projekt, men ger också Riksbyggen stor uppmärksamhet. Sedan 2012 har drygt 150 pressmeddelanden skickats ut och nära 800 artiklar skrivits om Positive footprint housing och Brf Viva. Särskilt lokal- och fackpressen följer bygget steg för steg.

Inte minst skrivs det när utmärkelserna börjar rulla in. År 2018 utser tidningen Rum Brf Viva till ”årets bostadsprojekt” och under 2019 utnämner Sweden green building council det till ”årets miljöbyggnad” och Göteborgs stad det till ”årets bästa byggnad”. Och på Arkitekturgalan i mars 2020 blir det till slut Christer Malmström, Andreas Norrman och Mikael Ahlén som överlyckliga får kliva upp på Konserthusets scen och ta emot Kasper Salin-priset.

Men samtidigt som prisregnet pågår kommer också en del kritik. Särskilt är det byggnadernas gestaltning som kritiseras; fyrkantigheten, betongen, de prefabricerade modulerna, de loftgångslika entrébalkongerna och huskropparna som tornar upp sig mot sluttningen. Delar som alla har sin förklaring men som sammantaget för en del betraktares tankar till miljonprogrammets mest avskydda hus. Vad tänker byggnadens två ansvariga arkitekter om kritiken?

– Vi påstår inte att vi har hittat någon form av sanning. Vi har valt att göra saker som kanske är lite annorlunda men som vi tror på. Vi inspireras av olika tider och ska man prata om stil tycker jag att de är riktigt vackra. En slags tunna skivhus med mått från 1930-talet och som har sin transparens, säger Christer Malmström och får medhåll av Andreas Norrman:

– Vad som är fint ligger i betraktarens öga, men jag vet att många tycker att husen är tuffa, att de gillar dem som de är. Ibland framställs det som att vi arkitekter inte bryr oss om att det som byggs blir vackert, men det är inte sant. På vårt kontor försöker vi alltid skapa rika miljöer som betyder något för människor, en byggd miljö som är bra.