Nu förändras Utøya: Blir en plats både för minnen och framtid

Erlend Blakstad Haffner var fem kilometer från regeringskvarteren när det small. Ändå skallrade rutorna. Hans fru som var betydligt närmare trodde att en spårvagn kört in i byggnaden. Några timmar senare befann sig Norge i landssorg och tåg av människor började strömma mot Domkyrkan med rosor. Åtta personer på regeringskansliet och 69 ungdomar på Utøya hade mist livet.

Erlend Blakstad Haffner och dåvarande kollegan Håkon Matre Aasarød i Fantastic Norway, som nu har upplösts, ringde en av de första dagarna till AUF (Arbeiderpartiets ungdomsorganisation) och erbjöd sin hjälp. Vad kunde de göra som arkitekter? Redan efter en månad bjöd AUF:s ledning in dem och andra arkitekter för ett samtal om hur AUF skulle kunna komma tillbaka och återuppbygga Utøya. Det fanns redan då en stark önskan om att komma tillbaka till ön.

I slutet av september 2011 besökte Erlend Blakstad Haffner ön för första gången. Han visades runt av medlemmar i AUFs styrelse och av båtföraren som överlevde dådet. Det var en vacker dag med helt klar himmel, minns han tydligt.

– Min första tanke var att ön kändes övergiven. Samtidigt var händelsen så nära. Polisavspärrningarna fanns kvar och vi hittade patronhylsor på marken. Men det var också att byggnaderna var så eftersatta sedan tidigare. Jag tänkte inte under det besöket på att riva eller inte riva men det kändes rätt att ge kärlek och respekt till ön och att inte låta den förfalla.

När Fantastic Norway började arbeta fanns redan ett underlag med planer för utbyggnad och upprustning av ön, ett arbete som letts av Utøyas husmor Monica som var en av de första att bli skjuten. Fantastic Norway använde bland annat hennes analyser som underlag när de började sitt arbete. Det behövdes bättre faciliteter och fler övernattningsmöjligheter och möteslokaler inomhus.
– Efter den 22 juli förändrades delvis synen på hur man såg på öns framtid men många av de tankar vi arbetat med hänger samman med de tankar Monica hade.

Först var arkitekterna en samtalspartner för AUF för att se möjligheter, men samarbetet blev allt mer ett verkligt projekt. Hösten 2012 presenterade Fantastic Norway ett första förslag för AUF och media. Synpunkter och kritik kom genast. Många tyckte det var för tidigt att fatta beslut om förändringar, andra att utbyggnaden var för stor. Senare delade Fantastic Norway på sig och Erlend Blakstad Haffner fortsatte med projektet i eget företag.

Sedan dess har det blivit många resor tillbaka till Utøya. Han har träffat flera av de överlevande och det var varit en tung process för många.

– Många har nog känt att de behöver göra det här för framtiden, för att vi ska minnas både de överlevande och positiva händelser på Utøya. Och för att ta tillbaka Utøya som en plats för samtal om allas lika värde.

I första förslaget 2012 var tanken att riva den kafébyggnad där de flesta ungdomar miste livet och att göra en större nybyggnad.

– Det kändes självklart då. Det var så pass svårt för arbetarrörelsen och inte minst för AUF, att ha kaféet kvar. Men det var för tidigt att fatta det beslutet och innebar allt för stora förändringar.

De lät projektet vila ett tag medan den juridiska processen kring detaljplanen löpte på och den första planen godkändes. För drygt ett år sedan tog Erlend Blakstad Haffner och AUF hjälp av en internationell rådgivningsgrupp för att komma vidare. Där ingår bland annat Alice Greenwald och James Young som båda i arbetet med Ground Zero i New York hanterat konflikten mellan minne och återuppbyggnad.

Erlend visar en skiss från det första mötet med gruppen och de ord som sammanfattade den dagens samtal: ”A stage for memory”. De besökte tillsammans ön flera gånger och de pratade med överlevande, med AUF och föräldrar.

– I processen blev det allt mer tydligt att det var viktigt att försöka bevara vissa delar av kafébyggnaden, men det är klart att det tog lång tid att orka fatta det beslutet. Den var en så ohygglig påminnelse om den dagen och många ville att den skulle raderas.

Allt eftersom tiden gått har ändå allt fler förstått värdet i att behålla kafébyggnaden av respekt för kommande generationer och för att i efterhand kunna förstå vad som hänt. Det nya ombyggnadsförslaget innebär därför att kafébyggnaden får ett nytt hölje och sätts i ett nytt narrativt sammanhang. Erlend kallar det Hegnhuset, minneshuset. Det är den enda plats på ön där spåren av händelsen kommer att finnas kvar och ska bli den plats dit anhöriga till offren och andra kan gå för att minnas och bearbeta sorgen, men också för att lära mer om extremism och sätta händelsen på Utøya i ett historiskt sammanhang.

Erlend Blakstad Haffner besöker fortfarande ofta ön. Nu under vintern byggs konferensdelen med nytt kök, matsal och mötesrum som ska omkransa ett torg. Just denna dag, berättar han, är AUF ute på ön utan honom men på kvällen ska de ses igen på julbord i Arbeidarpartiets lokaler vid Youngstorget i Oslo.

– Det har varit mycket jobb, men det svåraste under den här tiden har varit att möta ungdomarnas reaktioner. Samtidigt är det givande att vara med när de kan se en ny framtid och nya möjligheter.

Är det möjligt att förändra ett landskap som är laddat med skräck och smärta? Hur kan landskapsarkitekter handskas med så traumatiserade platser?
Annegreth Dietze-Schirdewahn forskar kring landskapsarkitekturens roll för minnen av händelser och platser på Norges miljø- og biovitenskapelige universitet (NMBU). Efter Utøya-katastrofen har hon också studerat processen kring restaureringen av ön. Och hon är kritisk till att det redan nu byggs på Utøya.

– Det är bra och viktigt att bevara de berörda delarna av byggnaden där många miste livet. Men jag hade önskat att det hade fått gå några år till, att det inte byggdes så mycket så snart på platsen. De drabbade familjerna behöver kunna besöka platsen där det verkligen skedde. Vissa familjer har ännu inte klarat av att åka ut till ön.

Hon säger det med erfarenhet i sin forskning kring bland annat hanteringen av de 500 fångläger som byggdes upp i Norge under andra världskriget. Efter 1945 påbörjades en både mental och materiell förstörelse av lägren som en markering mot fascismen. Bara ett fåtal tidigare fångläger bevarades för att påminna om vad som skett men under 1950-talet blev också de förstörda. Sedan 1990-talet har staten finansierat uppbyggnad av minnesplatser, till exempel Falstad Centre utanför Trondheim som öppnade 2006 och som Annegreth Dietze-Schirdewahn använder som fallstudie för sina studenter.

– När de flesta överlevande från andra världskriget är döda får landskapet en viktig roll för att berätta historien. Händelserna och historien arkiveras i landskapet, säger hon.

I sin artikel ”The right to commemorate and the role of landscape architecture – case Utøya in Norway” beskriver Annegreth Dietze-Schirdewahn hur vi genom historien har hanterat smärtsamma landskap på olika vis; bland annat genom att gömma platsen och dess historia, att utveckla platsen för ”mörk turism” eller för att möjliggöra ett politiskt ställningstagande. Hon menar att alla dessa sätt är problematiska och att hanteringen av landskapet på Utøya faller under både viljan att gömma platsen och att utnyttja den politiskt.

– Det finns en tydlig motsättning mellan aktiv utveckling och förbättring av platsen och att konservera den, och det är den motsättningen som är utmaningen.
”Det smärtsamma landskapets uttryck konfronterar oss med den tragiska händelsen. Platsen fungerar då helande och leder oss från en smärtsam upplevelse till en historisk erfarenhet”, skriver hon i sin uppsats.

Erfarenheterna från platserna för de tidigare fånglägren visar att både metoderna för att dölja händelserna och de som innebär att förstärka symboliken på platsen, kan leda till missförstånd och förvirring. Landskap innehåller berättelser från olika historiska tidsperioder. Hon skriver att en arkitekt med uppgift att hantera sådana platser måste förstå både vikten av tid och sin roll i förhållande till de olika berättelserna.

Hon menar att platsen Utøya nu genomgår samma process som runt de tidigare fånglägrena. Till en början vill de närmaste inblandade, beslutsfattare och arkitekter genomföra en snabb och total förnyelse av landskapet.

– Det är en annan utgångspunkt men processerna liknar varandra, säger hon i vår intervju. I början fanns det en stark övertygelse och vilja om att vilja förändra platsen. Arkitekterna talade i sitt förslag 2012 om att ”läka platsen med design” Det förslag vi såg nu i höstas var betydligt försiktigare.

Den cirkulära minnesplats (av 3RW som nyligen vunnit tävlingen) som ska anläggas på ön är hon också kritisk till, liksom det statliga monument som ska ligga på landsidan.

– Utøya är redan en minnesplats. Landskapet, byggnaderna och växtligheten har potential att bli en tidlös minnesplats.