”Jobba nära politiken är min grej”

Belgrad, Göteborg, Malmö, Göteborg, Nynäshamn och Stockholm.

– Jag har flyttat med jobben, säger Tatjana Joksimović.

Men hennes väg till att bli arkitekt och i dag planchef på länsstyrelsen i Stockholm har egentligen varit betydligt mer målinriktad än så. Den började vid pappans skrivbord i barndomshemmet i Belgrad i slutet av 1970-talet.

– Att rita hus var det roligaste som fanns. Far är civilingenjör så det fanns mycket skiss-papper hemma och jag fick leka med vissa tuschpennor, men inte de finaste, berättar Tatjana Joksimović.

Valet av gymnasieskola med inriktning husprojektering var enkelt och sen följde en femårig arkitektutbildning i Belgrad. I praktiken tog det tio år. Hon hade redan startat ett byggföretag som hon sedan drev i sju år med sin far och under utbildningen hade hon flera parallella jobb på tre olika radiostationer och sände tusentals timmar radio under tio år.  De sista två åren på arkitektutbildningen läste hon inriktningen Urban reconstruction, med fokus på kulturmiljöfrågor och restaureringskonst.

– När jag valde den inriktningen hade jag ingen aning om att jag skulle ha nytta av det när bombningar och rivningar, saneringar och återuppbyggnad blev så verkligt bara ett par år senare. Jag var 18 år när kriget började och det blev ett mörkt decennium, berättar hon.

Som kvinna kunde hon genomföra sin arkitektutbildning, men hennes manliga studiekamrater och vänner jagades av militärpolis och kunde försvinna över en natt. Många lämnade landet och det kom många flyktingar till Serbien, människor som behövde nya hem och byggde med egna händer, utan detaljplaner och bygglov.

– Vi visste inte att kriget skulle pågå så länge och påverka så många, men jag tänkte då att när det var över så skulle vi behöva bygga många nya hem och ett nytt samhälle.

Ändå beskriver hon hur hon levde ett normalt liv under de åren. Demonstrationer på Belgrads gator och torg, musiken och radion var ett sätt att hitta gemenskap, medmänsklighet och framtidstro i parallella världar och kopplingar till övriga världen. Hon spelade internationell indiemusik på radio och på fredagskvällarna kunde hon vara dj på någon av Belgrads klubbar.

Men den 12 mars år 2003 mördades Serbiens premiärminister Zoran Đinđići Belgrad.

– Det var en brytpunkt för mig att söka mig vidare, även om det hade mognat fram länge.

Hon sökte alla arkitekturutbildningar i Sverige, valde Chalmers med magisterprogrammet Art and technology och flyttade till Göteborg tillsammans med sin man 2004.

– Jag var nyfiken på att se hur vi inom arkitektur kan jobba med kreativa processer med stöd av nya digitala verktyg. Jag lärde mig göteborgska och när jag var klar 2006 sökte jag 70 jobb per vecka. Jag sökte allt inom arkitektur och stadsplanering.

Första jobbet i Sverige var som planarkitekt i Malmö stad. Sedan drog en tjänst i Göteborg stad tillbaka henne och hon stannade där i 3,5 år, i rollerna som planarkitekt och som IT- verksamhetsutvecklare. Hon jobbade bland annat med en tidig studie för utveckling av Frihamnen och en uppstart av 3D-webbaserad medborgardialog. Hon fick under de åren permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Nästa flytt gick till Nynäshamn där hon blev plan- och bygglovschef i kommunen år 2011. Till Länsstyrelsen i Stockholm rekryterades hon år 2014 som planchef. Där är hon nu beslutsfattare i yttranden om detaljplaner, infrastruktur, vägplaner och liknande, bland annat Stockholmstunnelbaneutbyggnad.

– Rent praktiskt skriver jag på ungefär två beslut per dag i någon detaljplan som mina medarbetare har granskat.

Hon har varit ledare under många av sina år i Sverige och redan när hon kom till Nynäshamn 2011 började hon känna sig ensam i sin nya roll som chef.

– Jag var 38 år gammal och oftast var jag både yngst och ensam kvinna i ledningsrummet. Jag upplevde härskartekniker och kommentarer om att jag skulle ”välja mina strider”.

Hon ville träffa andra i liknande situation och hittade det i nätverket Kvinnors byggforum där hon hade delat ordförandeskap 2014–2016.  Från nätverket skrev de debattartiklar, ordnade föreläsningar och studiecirklar.

– Det var där jag insåg att jag inte var ensam, att vissa utmaningar kan jag själv göra något åt men i andra fall kan facket eller arbetsgivaren driva frågor och sätta ner foten.

Kvinnors byggforum ordnade en nationell workshop med Sveriges Arkitekters studenters genusgrupp och Arkitektstudenterna som drev igenom det som 2015 blev Arkitekt(h)en, Sveriges Arkitekters utskott för jämställdhets- och mångfaldshetsfrågor. Tatjana Joksimović var ledamot och vice ordförande 2015–2017 och är nu verksamhetsrevisor.

– Det är angeläget att jobba inte bara med kvinnor utan också med män och icke-binära om frågor som berör jämställdhet, jämlikhet, mångfald och inkludering, säger hon.

Tatjana Joksimović har fått packa och packa upp många gånger. Ibland slås hon av tanken om hon borde ha stannat i Belgrad, använt sin kompetens för att hjälpa till att bygga upp landet igen. Många arkitekter flyttade under åren efter krigen och gör det fortfarande. Belgrad är den stad som har sönderbombats i flest omgångar under historien, senaste gången under Nato-bombningen som startade 1999 och som pågick i 78 dagar. Men hon tror inte att hon kommer att jobba i Belgrad igen.

– Det var svårt att lämna Belgrad, men jag har lyxen att jag alltid kan åka tillbaka om jag vill. Det har inte många människor från Balkan och inte heller de som flyr från Syrien i dag. Jag väljer att stanna här för att jag har betydligt bättre förutsättningar för att arbeta som arkitekt här, jag tycker att jag gör nytta här, och jag har ett nätverk och vänner.

I Stockholm ser hon tillräckligt med stora utmaningar, med snabb befolkningsökning, bostadsbrist och hållbarhetsfrågan. Och som planchef för länsstyrelsen i Stockholm, en stad som inte drabbats av krig använder hon sin erfarenhet från krigsåren i Belgrad.

– Självklart har händelserna på Balkan påverkat mig. De har ökat mitt intresse för hur vi kan hitta en balans mellan att förnya och att bevara spår av olika händelser och berättelser, maktskiften och ideologier. Och kanske har jag en större respekt för Stockholms kontinuitet för att jag har upplevt de sår i stadsväven som krigen skapar på nära håll.

I höstas blev hon invald i expertgruppen för regeringens byggrättsutredning som ska kartlägga ”kommunernas möjligheter att säkerställa att befintliga byggrätter tas i anspråk i enlighet med gällande detaljplaner”. Utredningen är uppskjuten till augusti och om den får hon hittills inte säga ett knyst.

Många uppdrag och engagemang samtidigt, precis som när hon i Belgrad studerade, drev eget företag, sände radio och jobbade som klubb-dj. Också i sin roll som planchef på Länsstyrelsen sätter hon gärna igång nya projekt. Hon har startat ett nätverk för planchefer i Stockholms läns kommuner, påbörjat en digitalisering av planprocesser och en avveckling av Planarkivet och driver dessutom ett projekt för tidiga planeringsdialoger med Stockholms läns 26 kommuner. Nu väntar snart ett val och det kan bli en ny regering, ny riksdag och nya uppdrag för Länsstyrelsen. Tatjana Joksimović är nyfiken på genomslaget av Agenda 2030 och den nyligen antagna arkitekturpolitiken Politik för gestaltad livsmiljö som hon ser som en tydlig ambition.

– Men det är klart, vi har ju 290 kommuner i Sverige med planmonopol och långt ifrån alla har arkitektkompetens, så vi har en lång resa att göra, och det behövs tydligare konkretisering i vad Boverket, Länsstyrelserna, kommunerna och statliga myndigheter förväntas göra.

Hennes dröm som barn var att rita hus, men hon har kommit att arbeta mer med stadsplanering, och det intresset stod klart redan under arkitektutbildningen och när hon arbetade på plankontoret i Belgrad. Hennes intresseför sociala aspekter och hållbarhet växte också ytterligare under krigen på Balkan och senare i Malmö, Göteborg och Nynäshamn.

– Jag har insett att jag gillar att kommunicera med människor och att lösa problem, och skapa bättre förutsättningar för arkitektur och arkitekter, snarare än att rita själv. Att jobba i offentlig sektor, i medborgarnas tjänst och nära politiken, det är min grej.