Dialogprojekt blev villkor i markanvisning

Korvgubben är på plats. Järfälla Musikkår spelar och rapparen Silvana Imam som är uppvuxen i Jakobsberg talar från en tillfällig scen bland de nya superbänkarna som invigs idag. Jakobsbergs invånare har tagit sig upp för kullen på Kvarnbacken, en plats som nu ska utvecklas till något som mer liknar en stadspark än den övervuxna och bortglömda allmänning den varit i många år.

Ett barn testar en sviktande bänk genom att hoppa upp och ner i den. En kvinna har krupit upp in i en betongskulptur och vid en paviljong med bänkar på både ut- och insida trängs besökare i olika åldrar för att lyssna till talarna på scenen. Idag är alla arkitekter och designer på plats för att berätta om sina bänkar och möta invånarna, men på scenen står också Håkan Berg, vd för HSB Norra Stockholm som dragit igång projektet Kalejdohill.

– Jag hade spanat in kullen länge. När jag var ung hängde vi mycket där, men på senare år hade det blivit förfallet och övergivet. Jag ville väcka liv i kullen och återskapa Kvarnbacken som en mötesplats för Järfällabor, säger Håkan Berg.

För två och ett halvt år sen gick han till kommunen och föreslog 600-800 bostäder längs med Järfällavägen, nedanför grönområdet Kvarnbacken. HSB fick först ett informellt uppdrag att börja skissa men de fick snabbt bakläxa på sina volymstudier gjorda med hjälp av med C F Möller.

– Kommunen gillade däremot våra tankar om att skapa en destination genom att utveckla platsen med konst och arkitektur. De ville att vi skulle tänka mer ”process” än ”hus” och utveckla arbetssätt som kunde användas också i andra projekt, säger Håkan Berg.

Han vände sig till projektledaren Maria Lundström, som han hade arbetat med tidigare i Väsby Labs, och hon knöt till sig arkitekten Andreas Angelidakis. Tillsammans skissade de fram dialogprojektet Kalejdohill som under två år ska engagera invånare genom konst och arkitektur. Sex månader senare, i december 2015, skrevs ett avtal om markanvisning mellan kommunen och HSB som då fick tillgång till marken, med villkoret att de finansierade och drev Kalejdohill. HSB har sedan hakat på också Einar Mattsson och Veidekke med hängavtal. Planarbetet för bostäderna är samtidigt i gång och i höst startar den formella samrådsprocessen.

– Men i Kalejdohill engagerar vi tusentals personer redan före samrådet, istället för de 30–40 personer som brukar tycka till på redan ritade volymer eller byggnader, säger Håkan Berg.

Allt i projekten dokumenteras och tas med i planarbetet. Förra sommaren fick 53 ungdomar sommarjobb genom kommunen och ordnade bland annat grillkvällar, pensionärsgympa och utebio. Andra jobbade med att intervjua invånarna om hur de vill bo i framtiden och om vad de tycker om platsen.

– Vi tankar in allt som händer. Något som redan är väldigt tydligt är att invånarna vill att vi lämnar kullen i fred från byggnader, men att de gärna vill att platsen görs mer tillgänglig, säger Håkan Berg.

Dialoger med invånarna finns i många kommuner och olika metoder prövas. Det som enligt Maria Lundström skiljer Kalejdohill från andra dialogprojekt är att först görs något fysiskt för att kunna aktivera platsen och skapa ett samtal.

– Vi använder arkitektur, konst och design för att vända oss till dem som vanligtvis kommer in ganska sent i processerna, det vill säga invånarna, säger Maria Lundström.

Vid infarten till Kvarnbacken, en trädbevuxen kulle intill Järfällavägen, inte långt från Jakobsbergs station, står nu en installation byggd som en portal av omålade brädor. Entrén var ett av de första projekt som genomfördes inom Kalejdohill och resultat av en tävling med uppgiften att gestalta en entré till en ny fysisk mötesplats. Idag står här målarburkar och penslar och några besökare är igång med att måla nya brädor som ska spikas upp på entrén.

– Vi fick inspiration från den svenska folkparken som fyllde en viktig social funktion under 1900-talet. Den typen av fysiska mötesplatser ser vi inte riktigt idag. Unga hänger i shoppingcentrum eller så möts de på sociala medier. Vi funderade på vad en fysisk mötesplats som inte är kommersiell kan vara idag, säger Maria Lundström.

Strax intill entrén till Kvarnbacken ligger Gula villan, en gammal mjölnarbostad som byggdes på 1920-talet. Hit har arkitekter, konstnärer, författare med flera bjudits in att bo i en månad som Invånaren noll, Inhabitant zero. Uppgiften är att genomföra ett projekt med utgångspunkt i platsen och berätta hur det är att bo ett främmande land i ett stadsutvecklingsområde som ännu inte är bebyggt.

Den brittiske arkitekten Matthew Stewart är tredje gästen i huset. Han har ägnat nästan tre veckor åt att ”3d-scanna” objekt i huset, böcker, vaser, spisen, kaffebryggaren. Hans metod är att ta hundratals fotografier på varje objekt och genom en mjukvara i datorn skapa punkter och tredimensionella bilder. På väggarna hänger tunna utskrifter av hans arbete, men idag ska han fotografera besökare och placera in dem i de scenarios han skapar, ett dystopiskt och ett utopiskt.

– Idag kan alla vardagsföremål kopplas till internet genom sensorer och genera data. En stor fråga idag inom tech-företagen är vem som äger alla dessa data. Vi kan följa med utvecklingen genom att utveckla smarta hem och skapa system där det är möjligt att äga uppgifterna tillsammans, säger Matthew Stewart.

Det har nu bott olika gäster i gula villan i tre månader och platsen har lockat upp många invånare till Kvarnbacken för att se vad som händer, delta, få en kopp kaffe eller som idag när Superbenches invigs, en korv. Också Felix Burrichter är på plats för invigningen av superbänkarna idag. Han är curator från New York och har samarbetat med Andreas Angelidakis i arbetet att välja arkitekter och designer till att gestalta parkbänkarna. Uppgiften var att göra sin tolkning av vad det är att vara och vistas i ett offentligt rum. Han visar entusiastiskt runt bland bänkarna. Klättrar upp för bänken av den kinesiska designern Naihan Li, en installation av stenar som ska blir övervuxna av gräs, balanserar på kanten av boulebanan längs med vilken Jonathan Olivares har placerat en bänk som ramar in platsen och sanden.

Också Andreas Angelidakis är nöjd.

– En parkbänk är det snabbaste sättet du kan bebo den här platsen. Kanske kommer en bänk att föredras av barn, en annan av äldre och en tredje av en grupp för att det påminner dem om något. De börjar prata med varandra och med oss. Och det är just det vi är ute efter, att det kommer igång ett samtal om platsen som offentligt rum.