Cameron Sinclair: “Det går inte att betrakta krisen utifrån”

Högst upp i Stockholms nya arkitekturskola slår han sig ner, ursäktar sig, säger att det blev jobb och inte sömn under den nattliga resan från Kalifornien. Att han kanske kommer uttrycka sig lite långsammare än vanligt. Det oroar mig inte. Cameron Sinclair brukar inte bara vara extremt välformulerad utan också hisnande rapp när han pratar. Sist vi sågs, det är för fem år sen, fick jag till en hel intervju om hans arbetsmetoder på inspelade åtta minuter. Då var han i stan för att lansera Architecture för Humanitys tävling om civilt återbruk av militäranläggningar. Nu är Cameron Sinclair här för att coacha studenter i flyktingpolitik och katastrofarkitektur och det är ingen tvekan om att ämnena engagerar honom. Innan jag ställt min första fråga har han hunnit problematisera bilden av flyktingkrisen i Europa, kräva ansvar av arkitektkåren och ge Stockholms byggande för nyanlända svidande kritik.

– Den mest slående bilden är den av den unga pojken, död på stranden. Men för mig är flyktingkrisen alla barn jag leker med i lägren. Kvinnor som berättar vad de drömmer om, killar som säger att de vill starta en butik. Det går inte att betrakta krisen utifrån när man jobbar mitt i den. För att klara den här sortens jobb måste du vara en övertygad optimist och ha humor. För arbetet är hårt. Men du får mycket tillbaka.

– Problemet med arkitekter är att vi flyr från de här problemen, för vi förutsätter att det inte är vårt ansvar. I morse hörde jag Stockholms stad säga att de är i desperat behov av arkitekter i arbetet med att få fram bostäder för nyanlända. Att de kommer till en arkitektskola och bönar om hjälp, det tyder på fel i systemet. Och det är inte regeringens eller allmänhetens fel, det är arkitekternas fel. Vi har en möjlighet, inte en moralisk plikt, att visa vad vår profession kan göra för samhället.

– Tittar du på de tillfälliga bostäder de ska bygga här i Stockholm under de kommande månaderna, staplade containrar med fyrtio män och pojkar som bor ihop med väldigt knappa resurser, det är omänskligt! Tänk dig själv att du tvingas fly fattigdom och krig, folkmord och sexuella övergrepp, och att du sen blir satt i något som bara är steget över ett fängelse.

– Den här typen av bostäder får människor att känna sig isolerade, utestängda från samhället, vilket i sin tur ger ett lågt röstdeltagande och föder extremism. Följderna kommer märkas under det kommande decenniet, med arbetslöshet och djup depression. Jag lovar att det kommer att bli problem.

Men du menar att design kan förebygga en sådan utveckling?

– Ja, jag tror att design kan ändra kursen för den här väldigt kritiska situationen. Arkitekter kan ge människor hopp, kvalitet och estetik spelar roll. Om du älskar en plats kommer du att ta hand om den. Lägg tio procent mer kraft på bostäderna, skapa något som har ett uns av skönhet!

Vad väckte ditt intresse för humanitär arkitektur?

– Jag växte upp i en utsatt stadsdel i sydöstra London, så jag visste tidigt att det fanns sociala problem. Och så älskade jag lego. Jag brukade gå hem och rita om staden för att se om jag kunde designa den bättre, om människor kunde bli trevligare. Det blev lite av en besatthet.

Var det någon särskild person eller händelse som påverkade dig?

– I tonåren bodde jag med min farmor som var konstnär, hon hjälpte mig att se värdet av estetik och rollen skönhet spelar för sociala frågor. Men nej, jag flydde inte ett krig, jag bodde inte i ett skilsmässohushåll. Snarare såg jag hur godhjärtade de allra flesta människor faktiskt är, även i min hårda stadsdel. Jag tror det är därför jag inte har några fördomar när jag besöker flyktingläger eller konfliktområden. Jag sitter inte och tänker att någon ska kidnappa eller döda mig. De människor jag träffar har bara råkat hamna på fel plats i fel tid och det är inte på något vis deras fel att de genomlever helvetet.

Fanns det fler än du på arkitektskolan i London som var intresserade av humanitära frågor?

– Nej, men jag kände mig inte ensam i det. Bara att alla andra var löjliga. Varför försöker hundra studenter rita ett operahus som är kopior av någon stjärnarkitekts, det är bara så dumt!

Idag menar du att det inte undervisas tillräckligt i social arkitektur.

– Det fanns en tid då arkitekten sågs som den viktigaste personen i byggnadens ekosystem, nu ses vår roll enbart som estetisk. Det är en effekt av att vi inte lär arkitekter att verka i samspel med samhället. Istället får de lära sig att lösa människors problem genom att ge dem något som glittrar och glänser.

– Jag skämtar inte, om vi lär studenter att form är viktigare än funktion har vi förlorat halva befolkningen. Och när vi börjar lära studenter att teknik är svaret på hållbarhet har vi förlorat den andra halvan. För den mest hållbara byggnaden i världen är den som är älskad.

Sen flyttade du till New York där du skrev din examensuppsats om transitbostäder för hemlösa och jobbade på flera stora arkitektkontor.

– Jag lärde mig mer av arbetet med hemlösa i New York än från mina professorer på Bartlett. Kontorsjobben handlade om att jag behövde äta, jag jobbade med humanitära frågor på kvällarna. Jag var frustrerad över att arkitektkåren inte tacklade några av världens största utmaningar och än värre: att ingen förväntade sig det av oss.

Du var bara 24 när du grundande Architecture for Humanity tillsammans med journalisten Kate Stohr. Under femton år erbjöd ni professionellt arkitektarbete i sviterna av några av vår tids största konflikter och katastrofer, som Balkankriget, tsunamin i sydöstra Asien, jordbävningen på Haiti och orkanen Katrina. Hur kunde du lämna det du själv en gång drömt om att skapa?

– Jag hade två skäl. Det första var Syrien, min styrelse såg inget problem i Syrien för två år sen men jag såg det klart och tydligt. Hade vi engagerat oss tidigare hade vi kunnat möta behovet av akutbostäder i Turkiet och Grekland såväl som de mer långsiktiga behoven i länder som Sverige, Tyskland och Italien.

– Det andra var arkitekturens affärsidé. När jag fyllde 40 hade jag jobbat med Architecture for Humanity i femton år. I bakhuvudet hade jag alltid haft frågan: Kan du ta betalt för humanitärt arkitektarbete? Kan det bli en karriär? Kan vi utmejsla en del av arkitektrollen till det? Eller är socialt arkitektarbete bara möjligt då när man är ung och kan tänka sig att jobba för mindre än andra?

Men du betalade de arkitekter som arbetade för dig.

– Det stämmer. Men de första fem åren jobbade jag utan lön. Sen kom vi på sätt att betala alla arkitekter, och vi betalade bra i slutändan.

Precis, ni visade att det gick. Och sen stängde huvudkontoret ner i början av 2015 på grund av brist på finansiering.

– De gick ett helt år utan att ersätta mig och Kate, utan vd och ekonomichef. Det var ett dåligt ledningsbeslut som i slutändan ledde till att folk förlorade tillit för organisationen.

Hade ni kunnat fortsätta?

– Absolut. Flera av våra filialer arbetar vidare. Och jag ser många andra som det går väldigt bra för. Att jobba som det svenska arkitektföretaget Asante är idealet för mig, med 90 procent av tiden i vinstdrivande projekt och tio procent pro bono* där du behandlar projekten med samma professionalitet. För mig är Asante modellen, inte Architecture for Humanity.

Så varför höll ni ut så länge?

– Vi ville visa att det gick, och vi la ett decennium på att bevisa det. Vi gav tre miljoner människor tak över huvudet. Ge mig namnet på en nu levande arkitekt som kan säga det! Jag är väldigt stolt över vad vi åstadkom.

Sen startade du Small Works, vad var tanken?

– Small Works är byggt precis som vilket arkitektföretag som helst. Vi bara jobbar inom andra områden. Som vid den syriska gränsen, i Somalia, Nepal och i Afghanistan. Vårt kontor i Kabul har fullt upp. Platserna må vara annorlunda, klienterna annorlunda, men processen är den samma.

Hur tar ni betalt?

– Vi tar oss an projekt med en viss procentandel som designarvode; det är våra löner. De som betalar är allt från privata donatorer till stiftelser. Vi ger råd till regeringar, och tar oss också an projekt pro bono.

Berätta om ert koncept Re:Build!

– Förra året tillbringade jag i det jordanska flyktinglägret Za’atari med Re:Build School och Re:Build Camp. Vi ville se om det gick att bygga stabilare än tält; skolor, kliniker och bostäder som skulle kunna byggas upp, monteras ner och flyttas av flyktingarna själva.

– Vi fick tag på ett parti byggnadsställningar från Mecka, anlitade syriska arkitekter på flykt och skapade ett system av stålrör med nät emellan som vi fyllde med naturliga material som grus och sand. På två veckor hade vi byggt en skola med hjälp av syriska föräldrar utan tidigare erfarenhet av byggarbete, men som fick återuppleva känslan av att ha makt över sitt eget öde.

 

Small Works har bara fem anställda, kommer ni växla upp?

– Vi kommer driva den här firman i tysthet, det kommer inte vara en stor flashig sak utan bara ett par projekt om året. Jag kommer att lära mig under vägen. Det kommer inte vara som med Architecture for Humanity där vi expanderade väldigt snabbt, från tre personer till hundra, från projekt i tre länder per år till fyrtio.

Vad tror du om det sociala arkitektarbetets framtid?

– Vår närvaro börjar märkas. Vi är kanske inte respekterade än inom arkitektkåren, men vi är helt klart respekterade inom den politiska sfären. För fem år sen vågade ingen kritisera humanitär arkitektur. Men kritik är bra, den får folk att jobba hårdare. Det finns inget värre än en lat socialt inriktad arkitekt. Du får med projektet i Archdaily, du får likes på Facebook, men funkar det för de boende? Architecture for Humanity har gjort projekt som misslyckats. Och de enda som pratade om det var vi. Det har förändrats nu, och för mig visar det på en mognad inom den sociala designrörelsen.

 

* Pro bono publico betyder ”till godo för allmänheten”. Termen används för att beskriva den tid professionella ägnar åt att bistå medellösa personer med sin expertkunskap.

 

 

Cameron Sinclairs karriär

1997: Tar examen från Bartlett School of Architecture i London.

1999: Grundar Architecture for Humanity tillsammans med sin partner, journalisten Kate Stohr. Idén är att använda arkitekters expertis för att förbättra människors liv.

1997–2002: Jobbar på arkitektkontor i New York, bland annat i Lehman Brothers 9/11 disaster recovery team.

2006: Är medredaktör för antologin Design Like You Give a Damn: Architectural Responses to Humanitarian Crises som samlar samtida exempel på humanitär arkitektur. En andra volym kommer 2012.

2006: Får Ted-priset för arbetet med Architecture för Humanity tillsammans med Kate Stohr.

2007: Använder prispengarna till att starta Open Architecture Network, världens första öppna nätverk för fri delning av arkitektoniska lösningar.

2011: Grundar Department of Small Works med fokus på små och anpassningsbara designlösningar som lätt ska kunna skalas upp.

2013: Lämnar sin position som vd för Architecture for Humanity.

2013–2015: Vd för stiftelsen Private Foundation som arbetar med hälsa, utbildning och mänskliga rättigheter.

2016: Bestämmer sig för att lämna organisationsvärlden och återgå till ritandet.