”Berörings­­skräck” – därför efter­­lyste tävlings­­juryn mer fokus på skönhet

Tävlingen hette New European Bauhaus design challenge och avgjordes i våras. Arkitektstudenter från hela Norden fick vara med och tävla. Temat var återbruk och återanpassning och i tävlingen ingick fyra tävlingstomter i fyra nordiska länder som studentteamen fick tänka kring och omgestalta. 

Efter att vinnarna utsetts, gjorde juryn en så kallad ”generell bedömning”. Det var där de tog upp en allmän ”ovilja att ta sig an det arkitektoniska hantverket” och uppmanade studenterna att ge gestaltningen av byggnader och landskap lika mycket engagemang som  begreppen hållbarhet och inkludering.

Camilla Berggren-Tarrodi är en av medlemmarna i juryn.

– Vi upplevde att många trippade lite på tå kring det som redan fanns på platserna, säger hon.

– Vi upplevde att det fanns en ängslan för att göra fel. Studenterna tog det säkra före det osäkra och i stället för att sätta ner foten och säga “så här förhåller vi oss” så var det många som valde att göra ingenting, formmässigt. 

Camilla Berggren-Tarrodi berättar att de hade diskussioner om det här i juryn, om att begreppen ”beautiful” och “beauty” – vacker respektive skönhet – är mer svårfångade än de andra två begreppen som bildar ledorden för New European Bauhaus (inclusive och sustainable, det vill säga inkluderande och hållbar).

– Vi pratade om att de har mindre av mätbara värden omkring sig, de är svårare att opartiskt bedöma. Men vi borde ha en mer levande diskussion om de begreppen. Som arkitekter har vi tappat något när vi inte vågar formulera vad skönhet är, säger Camilla Berggren-Tarrodi.

Hon tror att de flesta har en idé om vad som är vackert eller inte, men att det finns en beröringsskräck inför den frågan, eftersom vi fått en debatt om arkitektur som blivit allt mer polariserad.

– Det finns i det klimatet en misstro mot arkitekter, och en idé om att de ritar för exkluderande, smakmässigt, säger Camilla Berggren-Tarrodi. 

Hon säger att arkitekter borde ge sig in i den diskussionen.

– Jag är beredd att hålla med ”fiendesidan” om att det finns vissa modernistiska uttryck som inte är helt lyckade, som brister i skönhet. Om inte arkitekter vågar formulera sig kring det, för att man har en beröringsskräck kring diskussioner om skönhet, så bidrar det till ytterligare polarisering.

Malin Dybeck som pluggar masterprogrammet i Lund var med i ett av de team som vann tävlingen. Hennes team vann när det gällde uppdraget i Umeå.

– Vi diskuterade inom teamet kring hur man skulle ta in begreppet beauty, säger hon och fortsätter:

– Det kan ju lätt bli lite personligt om man ska prata om vad som är skönhet, att man hamnar i en diskussion om objektivt gentemot individuellt.

– Så vi valde att se begreppet som någonting större än bara det materiella, vi ville reflektera bygden och dess historia, och i den här uppgiften valde vi att fokusera på två redan existerande byggnader genom att göra ett tillägg som highlightade dem.

Från och till märks en oro för att arkitektstuderande nu för tiden har så många teoretiska saker att hålla i huvudet att de fastnar i analys och aldrig lär sig själva hantverket med gestaltning. Och en del av juryns formuleringar verkar ge de oroliga vatten på sin kvarn.

Malin Dybeck har pluggat sin kandidat i Umeå tidigare och läser nu sin master i Lund. Hon säger att hon naturligtvis inte kan jämföra med hur det varit tidigare, men att på hennes utbildningar har stor vikt lagts vid analys och bakgrundsarbete.

– Det är ett tillvägagångssätt som varit vanligt: faktan kommer först, och sedan kommer gestaltningen som en faktor av det, säger Malin Dybeck.

Maria Rasmussen är programansvarig för masterprogrammet vid Lunds universitet. Hon har läst juryns generella bedömning och är benägen att hålla med om flera av formuleringarna.

– Jag är delvis enig med dem, och jag tror att det är lite vår erfarenhet här i huset ibland också, säger hon.

Hon tror att det kan ha att göra med att arkitektrollen just nu är under omförhandling. Det innebär att det krävs helt nya sätt för arkitekter att tänka.

– Tidigare generationer har vant sig vid att bara bygga nytt och har också vant sig vid att använda ungefär samma uppsättning material för att göra det.Men de som nu utbildar sig till arkitekter måste mer utgå från återbruk av redan befintliga material, och användande av nya material som är hållbara och lokalt lättillgängliga, säger Maria Rasmussen. 

Hon menar att det också handlar om att förstå hur olika mindre traditionella material samverkar med varandra. Men att uppgiften egentligen är mycket större än så.

– Dagens studenter ska träna sig att verka i den interdisciplinära värld vi lever i. För att kunna förändra samhället måste de förstå samhället, så de måste vara lite socialantropologer, lite sociologer, lite socialgeografer och så vidare, säger Maria Rasmussen och fortsätter:

– Frågor om miljö och klimat är sådana som engagerar dagens studenter, inte minst de svenska studenterna. Det är mycket debatt, diskussion, retorik, hela den narrativa delen. Men ibland är det som att de lite glömmer bort – hur ska vi uppnå allt det här?

Camilla Berggren-Tarrodi är inne på samma linje som Maria Rasmussen.

– Arkitekter är ovana vid att behålla byggd miljö men måste nu omformulera uppdraget. New European Bauhaus handlar om det. Hur förhåller vi oss till det som är byggt samtidigt som vi utvecklar oss framåt.

Varför är skönhet viktigt?

– Även om det inte finns några objektiva kriterier för rätt eller fel när det kommer till skönhet så har de allra flesta människor en känsla för en miljö – om man trivs där eller inte. Vi behöver miljöer där människor trivs. Vi behöver ha platser som är vackra.

– Hus är inte en produkt utan en del av en miljö som kan leva långt in i framtiden. Är det en miljö som människor tycker om kan man också anta att den därför blir mer hållbar. Då kommer den att underhållas på rätt sätt. Det är ett sätt som arkitekter kan bidra på.

Att skönhet leder till hållbarhet är något Malin Dybeck gärna skriver under på.

– Det finns ju exempel på byggnader som rivs för att de inte uppskattas i sin utformning, trots att de fortfarande är fungerande miljöer, säger hon.

Det gångna terminen har de på skolan ägnat sig mycket åt just sådana “transformationsobjekt”, och det är något som Malin Dybeck säger att hon skulle vilja ägna sig mer åt när hon blir yrkesverksam arkitekt.

– Vi har hållit på med kontorsbyggnader som hade bra förutsättningar, förutom att de inte ansågs attraktiva. Det är spännande ut ett hållbarhets- och återbruksperspektiv att ta existerande byggnader och försöka förändra dem till det bättre. Det skulle jag vilja utforska mer.