Skolans rum kan stödja framtidens pedagogik

Lärande pågår överallt, hela tiden, och en god lärare kan skapa utmärkta lärandesituationer när och i vilken miljö som helst. För att skapa mötesplatser där vi lär tillsammans under kompetent ledning bygger vi skolhus, och där blir det tydligt att byggnaden har betydelse som hinder eller stöd för det pedagogiska arbetet. Med hjälp av väggar styr vi likt koreografer rörelserna i huset, och den rumsliga organisationen har påtaglig påverkan på organisation, arbetssätt och lärande.

I ett pedagogiskt hållbarhetsperspektiv behöver vi ifrågasätta vanemässiga strukturer för verksamhet och byggnad och fokusera på vad framtiden förväntar sig av oss. Ett citat med viral spridning beskriver vår stora framtidsutmaning: “Vi förbereder idag studenter för jobb som ännu inte finns, genom att använda teknologi som ännu inte har uppfunnits, för att lösa problem vi ännu inte vet är problem.” (Karl Fisch och Scott McLeod i Shift Happens, 2009). I detta framtidsperspektiv skaver våra traditionella, klassrumsdominerade skolhus som är utformade för en sedan länge svunnen samhällsordning.

För att dagens elever ska förberedas på att ta hand om vårt framtida samhälles utmaningar bör skolan erbjuda en lärmiljö som understödjer och tränar elevernas självständighet och initiativkraft. Vid arbetet med att forma lärmiljöer för framtiden är det nödvändigt att börja med en diskussion om klassrummet, som sett likadant ut under många decennier och som fortfarande dominerar lokalprogram för nya skolor. Ursprungligen har rummet utformats för att läraren ska berätta och eleverna lyssna och skriva av, en situation som idag bara utgör en mindre del av vardagen i skolan. Genom flera generationer läroplaner kan vi se att utvecklingen går från en kollektiv, likriktad undervisningsform mot en rik flora av lärprocesser där undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.

Många typer av aktiviteter ska rymmas under en skoldag och det finns anledning att ifrågasätta klassrummets dominans.
Oavsett om klassrummet är en schemalagd ämnessal för skiftande elevgrupper eller om det är hemklassrum för en specifik klass så sätter det gränser för hur mångfacetterad lärsituationen kan bli. I klassrummet formar läraren undervisning för en bred strömfåra av elever, och förutsättningen för att det ska fungera smidigt är att alla arbetar samtidigt med ungefär samma kunskapsstoff, på ungefär samma sätt. Eleverna har dock olika förutsättningar att tillgodogöra sig denna undervisning, och de extra resurser som i ökande utsträckning sätts in för att elever med särskilda behov ska klara av klassrumssituationen riskerar att manifestera avvikelse från ”normaliteten”.

I läroplanens första kapitel står det att ”Undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar och behov”. Röselidskolan i Lerums kommun har valt att möta denna grundläggande förutsättning i en lärmiljö utan klasser och klassrum. Med några års erfarenhet utgör de ett positivt exempel på hur arbetslag i tät kollegial samverkan i en egen rumslig arena kan ge alla elever utrymme att finna sin egen väg genom arbetsdagen och det stöd som behövs för att nå de individuellt anpassade målen. De extra personalresurser som krävs för elever med särskilda behov ingår där i arbetsteamet med gemensamt ansvar för lagets alla barn och pekar inte ut särskilda elever.

Eftersom klassen så länge vi kan minnas varit en social grundbult som följs åt i huvuddelen av skoldagens aktiviteter har vi dock svårt att föreställa oss en skola utan klassrum, som ofta ses som den fysiska förutsättningen för kontroll och arbetsro. En bidragande orsak till oron är att vi under senare decennier sett extremt öppna skolmiljöer som i längden visat sig innebära arbetsmiljöproblem. Men alternativet till klassrummen är inte alltför öppna miljöer. När många ska vistas i samma byggnad behövs fortfarande rum för att få arbetsro, men dessa rum kan vara olika stora och utformade för olika typer av aktiviteter. Med en rumslig organisation i arbetslagsarenor skapas en trygg miljö, där lärarteamet kan forma varierande lärsituationer utifrån olika förutsättningar och behov, och med stort utrymme för elevernas egna drivkrafter och inre motivation.

För att möta framtidens utmaningar krävs inte bara fackkunskaper utan också förståelse för komplexa sammanhang och träning i kreativ problemlösningsförmåga. Inom OECD pågår en översyn av hur kommande PISA-mätningar i ökande utsträckning ska fokusera på 21 Century Skills, nödvändiga framtidskompetenser som till exempel kritiskt tänkande och problemlösning, samarbetsförmåga, kreativitet och självständighet. Uppdelningen av ämnen i tid och rum motverkar förståelsen för de större sammanhangen och begränsar elevernas egna initiativ och ansvarstagande, så för att skapa en lärmiljö där framtidskompetenserna tränas behöver inte bara klassrummen utan också den centrala schemaläggningen ifrågasättas.

För att underlätta ämnesövergripande samarbete kan skolan i stället för ämnessalar utformas med tematiska arenor med rikt utrustade gemensamma lokaler för praktiska, experimentella, fysiska och sinnliga aktiviteter. Genom att ersätta ämnesschema med funktionsbaserad rumsanvändning och decentraliserad styrning av tid och aktivitet kan lärarteam här forma lärsituationer i kombination av teori och praktik, med utrymme för kreativa och lekfullt utforskande aktiviteter och hög grad av elevmedverkan. För att skapa en pedagogiskt hållbar lärmiljö för framtiden behövs alltså en variation av rumstyper och decentraliserad styrning av aktivitet, tid och rumsanvändning. Av ekologiska och ekonomiska hållbarhetsskäl finns det också anledning att söka yteffektiva lösningar med optimerad rumsanvändning och högre beläggningsgrad.

Vid den tidiga planeringen av nya Tiundaskolan i Uppsala, som nu är under byggnation efter ritningar av C.F. Møller, ersattes en tidigare planerad klassrumsdominerad planlösning med en aktivitetsbaserad rumslig struktur. Istället för de klassrum, NO-salar och lokaler för praktiska och estetiska ämnen som fanns i det tidigare förslaget så har den nya lösningen en betydligt rikare lärmiljö, där tiden delas mellan arbetslagsarenan och sju olika projektverkstäder. Mitt i huset finns Forum, ett runt rum med plats för ett arbetslag eller en hel årskurs. Det visade sig att den alternativa lösningen blev ca 20 procent mindre än den traditionella, vilket medförde en rejäl minskning av investeringskostnaden. Sättet att organisera skolan medger dessutom en potentiell ökning av elevantalet. Ifrågasättandet av en traditionell lokalplanering med hemklassrum och ämnessalar har således på Tiundaskolan lett till en rikare och mer flexibel lärmiljö för fler elever på mycket mindre yta.

Ett hållbart samhälle behöver skolor som på allvar förbereder den uppväxande generationen så att de med kreativitet, empati och självständigt tänkande kan möta framtidens många utmaningar. Skolan ska vara en mötesplats som stimulerar samarbete, med trygga lärmiljöer där varje elev får utrymme att vara, växa och lära på sitt sätt. För att nå dit behöver vi utmana såväl invanda arbetssätt som skolhustraditioner, och planeringen av nya typer av lärmiljöer kräver tid, mod och målmedveten uthållighet.

Anna Törnquist är arkitekt SAR/MSA med lång erfarenhet av skolhusplanering. Artikeln är en omarbetad version av en text som ingår i antologin ”Fokus på god skolmiljö” som ska ges ut av Arkus.