“Vid en kris kan vi få svälta”

För att en stad ska vara ett tryggt habitat för oss människor behöver den först av allt förse oss med mat, vatten och bostad. I dag är kedjan som försörjer oss med mat helt beroende av fossila bränslen som de nationella makthavarna i väldigt liten mån kan kontrollera. Vi har satt en av de främsta förutsättningarna för vår överlevnad helt i händerna på kapitalismen och privata aktörer i och utanför Sverige.

I Sverige importerar vi 50 procent av maten som vi äter, vårt eget jordbruk täcker alltså bara halva behovet. Sverige har sedan inträdet i EU inga egna produktionsmål för jordbruket och det finns ingen myndighet som ansvarar för matsäkerheten i landet. Dagens jordbruk är dessutom i stor utsträckning beroende av fossila bränslen, det rör sig om allt från konstgödsel till bränsle för jordbruksmaskiner och traktorer och importerat foder.

Om transporterna till Sverige plötsligt skulle stanna av, till exempel på grund av en plötslig minskad tillgång till fossila bränslen eller ett underkylt regn (såsom hände i Kanada 1998), så skulle maten i butikerna ta slut på ett dygn. Ett dygn. Några få centrallager har livsmedel för tre–åtta dagar och livsmedelsindustrin och importhamnarna har lager som räcker ett par dagar. I de enskilda hushållen beräknas maten räcka tre till tolv dygn. Vid en långvarig kris innebär detta svält.

Forskning på Institutet för jordbruks- och miljöteknik har visat att vi i  Sverige skulle börja svälta redan vid 50 procent minskad tillgång till fossila bränslen. Ett underskott på fossila bränslen skulle alltså leda till en påtvingad omställning. Lokalproducerad mat skulle plötsligt få en annan innebörd, från något lyxigt och trendigt till en nödvändighet. Skulle vi klara det? Och hur många skulle överleva omställningen? Svårast blir det förstås i städerna och framför allt i Stockholm, där odlingsmarkerna i kransregionerna just nu krymper i takt med att befolkningen ökar.

För att producera mat för en person med blandkost krävs 2 400 kvadratmeter mark och för en vegan 700 kvadratmeter. För de drygt 900 000 människor som bor i Stockholms kommun innebär detta 630–2 160 kvadratkilometer odlingsmark. Stockholms kommun har 188 kvadratkilometer landyta, varav 40 procent är grönytor eller park. Stockholm varken kan eller bör producera all mat på egen mark, men det tål att tänkas på – var skulle maten komma ifrån om vi inte hade fossila bränslen, och på vilket sätt?

Ett sådant scenario känns förstås långt borta och det är kanske en del av faran. Ytterst få oroar sig över att svälta i Sverige och vi arkitekter och stadsplanerare tar sällan stadens invånares överlevnad i beaktande när vi planerar städer.

Vi säger att vi bygger ”hållbara” städer, men i praktiken innebär detta endast energibesparingskrav, förnyelsebara energikällor, grönytefaktorer, träd, mötesplatser och gröna tak. Dessa aspekter är förstås viktiga och nödvändiga, men bygger vi ”hållbara” städer utan att prata om matförsörjningen (och då menar jag inte bikupor på takterrasser) så tror jag att vi glömt den viktigaste biten, vår egen överlevnad.

Vi som planerare rår kanske inte på detta faktum, men vi rår på annat. Kan vi planera bort oljeberoendet och riskerna? Hur skulle det se ut?

Kanske fler, mindre och tätare städer med bättre intercitykommunikationer. Kanske vi skulle sluta planera nya bostadsområden på odlingsbar mark i kransregionerna till de större städerna. Kanske skulle nybyggda tätorter vara koncentrerade till naturliga förbindelser så som hav och åar.

Städer har alltid varit en produkt av ett överskott av mat på landsbygden, och på samma sätt måste en hållbar stad planeras i symbios med sin landsbygd. Planeras en stad som en fristående enhet, då planerar vi en sårbar stad.