”Vi måste prata om Venedigbiennalen”

Biennalens huvudutställning cureras av den nyligen Pritzkerprisbelönade arkitekten Alejandro Aravena och och har temat ”Reporting from the Front”, alltså hur arkitektur kan förbättra människors levnadsvillkor runt om i världen. Sverige har i år genom Arkdes ansvaret för utställningen i den nordiska paviljongen – Sverre Fehns vackra byggnad som representerar Norge, Finland och Sverige under biennalen. Senast Sverige hade ansvaret var 2010 med utställningen ”Stay in Touch/At Work With” där 18 utvalda byggnader visades på stora affischer samtidigt som ett tillfällig kontor bemannat av unga arkitekter försökte liva upp stämningen. Utställningen möttes av kritik, inte minst från flera av de arkitekter vars arbeten visades. Den här gången har därför Arkdes bestämt sig för att testa något nytt och anlitat David Basulto, grundaren till den populära arkitekturbloggen Archdaily, som curator. Den kommande utställningen ”In Therapy – Nordic Countries Face to Face” beskrivs av Basulto så här: ”Med Maslows behovshierarki som verktyg, en förklaringsmodell inom psykologi, synas de arkitekturprojekt som har varit avgörande för dagens nordiska samhälle och utifrån denna analys diskuteras de centrala frågeställningarna som samhället och arkitekturen behöver svara mot för att utvecklas.”

Kortfattat: ett urval av nya nordiska projekt kommer att delas in i kategorier som motsvarar den amerikanske psykologen Abraham Maslows behovshierarki från 1943; ”Foundational” (grundläggande mänskliga behov) – bostäder, hälsovård och utbildning, ”Belonging” (behov av tillhörighet) – offentliga, kulturella och handel, samt ”Recognition” (behovet att bli sedd och uppskattad) – monument och minnesmärken. De utvalda projekten är tänkta att belysa de viktiga frågor som samhället står inför. Teorin kring behovshierarkin utvecklades av Maslow utifrån observationer av vad han kallade ”exemplariska personer” – den hälsosammaste procenten av högskolestudenter, och han ansåg att ”studien av krymplingar, förkrympta, omogna, och ohälsosamma prover endast kan ge förkrympt psykologi och filosofi.” Är detta vad vi kan förvänta oss i Venedig? Ett urval av de ”starkaste” exemplen i skandinavisk arkitektur?

Fick David Basulto uppdraget för sina konstnärliga idéer eller bara för sin förmåga att skapa hype och publicitet kring paviljongen genom sin populära hemsida? Var avsikten att organisera en ”riskfri” utställning som går hem i sociala medier? Jag vet att en handfull spännande alternativa förslag presenterades för Arkdes innan beslutet fattades, men eftersom de nordiska länderna inte utser den gemensamma utställningens curator via ett open call-system (som Australien, USA, Storbritannien och Belgien för att nämna några), så är beslutet upp till Arkdes. En märklig situation med tanke på de nordiska ländernas höga tilltro till demokratiska processer.
Venedigbiennalen är världens viktigaste arkitekturutställning och en plattform för diskussioner om arkitektur och samhälle. Trots det råder tystnad i kåren. Varför är vi så rädda för att använda detta utmärkta tillfälle att gräva lite djupare, och ställa viktiga frågor om arkitekturens roll i samhället? Och samtidigt visa lite fantasi, och ha kul! Det finns verkligen ingen brist på material att utforska; bostadskris, klimatförändring, den pågående flyktingkrisen. I stället har Basulto och Arkdes igenom ”In
Therapy” valt att visa upp några ”exemplariska” byggnader från skandinaviens arkitekturelit. En begränsad bild av nordiskt arkitektur långt ifrån Alejandro Aravenas uppmaning att ”rapportera från fronten”.