”Var finns mångfalden i de svenska tävlingarna?”

I april utlyste Norske arkitekters lands­forbund en öppen tävling för en ny kyrka i Trondheim. Under en pågående debatt om de öppna tävlingarnas ohållbara resurs­förbrukning, där endast ett fåtal vinnande kontor får betalt för sitt nedlagda arbete, testar man nu ett nytt tillvägagångssätt som innebär att tävlingen sker i två steg.

Den första fasen är helt öppen och endast enk­la ritningar får presenteras, detta för att på så god grund som möjligt kunna bedöma den arkitektoniska idéen, utan skönmålan­de renderingar och dylikt. Därefter sker ett urval och de fem bästa förslagen får kon­kurrera en andra gång om förstapriset. I denna andra fas ska tvärdisciplinära lag sättas samman och det är först här som kompetenskraven ställs. Tävlingen är alltså både öppen och inbjuden och det är försla­gen för själva kyrkan som får tala.

Under mina nu fyra år på landskapsarki­tektutbildningen har jag vid sidan om mina studier deltagit i sex idétävlingar, både själv och med kurskamrater. Fem av dessa har varit riktade till studenter och en var en öp­pen tävling. Den sistnämnda var dansk, vil­ket efteråt fick mig att ställa mig frågan: Var finns de svenska öppna tävlingarna? 

Sveriges Arkitekter har presenterat tre täv­lingar den senaste månaden och alla har de en sak gemensamt: Deltagarna väljs ut på basis av tidigare genomförda projekt. Jag förstår att en tanke är att garantera att det vinnande förslaget kommer att vara genomförbart, och att ett förslag som ser bra ut på pappret, men som sedan visar sig vara ogenomför­bart, inte gör någon glad.

Men vad innebär det för själva arkitektu­ren, den man faktiskt tävlar om? Erhåller vi verkligen den bästa tänkbara lösningen för platsen i fråga? Norrmännen pratar om ett resursslöseri av arbetstimmar, men likaledes skulle jag vilja påstå att vi många gånger bevittnar ett slags resursslöseri av goda idéer. 

Något jag har kommit att inse under mina studieår är att ett namn inom arkitekturen inte är en garanti för ett bra förslag och att goda idéer kan finnas hos såväl unga som erfarna arkitekter. Om vi bara låter själva idéerna för varje plats få tala för sig själva och avgöra vad som borde byggas, tror jag att en mycket mera mångfaldigt Arkitektursverige skulle kunna ta form.

Jag, liksom många av mina medstudenter, tror att det är det lokalförankrade, det små­skaliga och personliga, som kommer att prägla morgondagens arkitektur – det som gör varje plats säregen och som framhäver människorna som använder arkitekturen. Gav inte miljonprogrammet oss insikter om vad en överdriven centralisering kan leda till? 

Denna nya hybridform som nu testas i Nor­ge kanske lyckas med att kombinera kvali­teterna i både den öppna och den inbjudna tävlingsmodellen? Den låter platsen och arkitekturen få stå i centrum, och med sin betydligt mindre arbetsintensiva och eko­nomiskt riskabla första fas möjliggör den för fler kontor, stora som små, nystartade som väletablerade, att konkurrera på lika villkor. Jag ser fram emot att se hur Norge kommer att använda sig av denna tävlings­form i fortsättningen och jag väntar spänt på den dagen svenska arkitekturtävlingar också ger lika goda förutsättningar för en större mångfald av arkitektur att komma fram.

Henrik Wangsten studerar landskapsarkitektur på SLU.