“Utökat ansvar viktigare än riksarkitekt”

Både kulturministern och bostadsministern vill värna och uppvärdera arkitekturen. I den statliga utredningen SOU 2015:88 betonades värden som arkitektonisk kvalitet, och hur staten ska kunna gå före och ta ansvar för att god kvalitet och arkitektur säkras i det statliga byggandet. Detta har i de båda ministrarnas tolkning blivit en riksarkitekt för hållbart bostadsbyggande. Tanken är inte att riksarkitekten ska bestämma över kommunernas byggande utan rollen ska vara ett stöd för att öka både kostnadseffektivitet och estetisk och miljövänlig förankring i byggandet.

Bostadsminister Peter Eriksson formulerar det så här: ”I vissa länder, Frankrike till exempel, har arkitekturen alltid varit högt värderad. I Sverige har den inte haft samma starka roll. Nu vill vi uppvärdera arkitekturen och göra den mer central i byggprocessen”. Det bostadsministern uppenbarligen inte har en aning om är att arkitektens ställning och status i Sverige, genom myndigheternas försorg, skiljer sig från de flesta andra europeiska länder där arkitektrollen oftast är legitimerad och innebär ett mer omfattande ansvar. Arkitektrollen i Sverige i dag kännetecknas av lågt inflytande och litet ansvar. Arkitekttiteln är inte skyddad och det finns heller inte något krav på arkitektkompetens för att delta i samhällsbyggandet.

Arkitekternas ansvar och yrkeslegitimation i andra länder har inte lagstiftats för arkitekternas skull, utan syftar till att skydda medborgarna från dåliga och okvalificerade miljöer. Bristen på formell legitimering i Sverige är en klar markering av samhällets syn på arkitektkompetensen.

Under miljonprogrammet försköts beställarrollen, med politiskt stöd, från arkitekter till byggföretag.  Projekteringen skulle anpassas till produktionens villkor. Arkitekten ansågs vara en självgod tyckare, lika överbetald som överskattad och helt utan kostnadsmedvetenhet. Byggentreprenörerna föreslog med myndigheternas goda vilja ett totalåtagande vilket intensifierade frågor om var initiativ och ansvar skulle placeras. Arkitekterna har därför, med få undantag, inte längre helhetsansvar för projektering och uppföljning av produktionen, vilket medfört att samlad kunskap och kompetens för optimala lösningar till stora delar försvunnit.

Dagens arkitektutbildning lägger tonvikten på design och har låg koppling till produktion och förvaltning. Kunskap om genomförandefrågor och ekonomi är dock lika viktiga som att kunna arbeta i tidiga skeden. För att upprätthålla en bred arkitektkompetens behöver de byggnadstekniska kunskaperna stärkas. Arkitekterna måste också bättre ges möjlighet att hävda byggherrens intressen och brukarnas behov inom de ramar som kostnadsfaktorer och regelverk ger. Det krävs förmåga att samverka med andra och olika aktörer i processen utifrån förståelse för marknadens funktionssätt, skilda fackkunskaper och principer för ansvarsfördelning. Skapandet av sammanhang och balans mellan skönhet, hållbarhet och funktion krävs för betoningen av meningsfullheten i föreningen mellan form och innehåll.

Det intressanta med politikernas förslag till lösning är att istället för att, i avsaknad av kunskap, förmåga eller vilja, satsa på helhetsgrepp så fokuseras på enskilda frågor. Trots bostadspolitisk abdikation till marknadens förmån så tror man sig fortfarande förstå hur bostadsmarknaden bäst ska styras och utvecklas. Är tanken att riksarkitekten ska agera utifrån en politiskt specialkomponerad plattform och genom politisk korrekthet ”frälsa marknaden från dyra och fula hus”?

Viktigare vore att uppvärdera aktörerna och verka för att arkitekt- och byggingenjörsutbildningarna blir mer ändamålsenliga, och att det skapas regelverk så att branschens aktörer genom kompetenslyft får ta ett tydligare ansvar.