“Underskatta inte publiken”

När jag var 8-9 år besökte skolklassen Etnografiska Museet, där föremålen trängdes i en anspråkslös militärbarack med fint dagsljus. Än idag minns jag varje detalj av besöket, tack vare två saker: en ofattbar mängd ting att se – och en insiktsfull forskare som kunde berätta. Från monter till monter lät han oss själva reagera på föremålen; en läskig fågelnäbb, en fårskinnspäls svart av fett och smuts, saker vi ryggade tillbaka inför och kanske äcklades av.  En efter en vände han våra förutfattade meningar och öppnade helt nya sammanhang för oss: fågelnäbben användes för medicinskt bruk, ett annat sätt att bota än med beroendeframkallande tabletter; fårskinnspälsen blev impregnerad av fårfett varje gång ägaren åt och torkade av sig; fick en skyddande hinna som gjorde den brukbar i flera generationer.

Tingen i sig väcker förundran och berättar, när det finns kunskap om dem; det räcker långt för att bryta ned barriärer och öppna nyfikenheten och förståelsen, kulturer emellan. Besöket på Etnografiska följdes av otaliga museibesök upp i tonåren, som i förlängningen påverkade valet av arkitektyrket.

Vi behöver inte underhållning, vi behöver kunskap. Men inom kulturpolitiken råder stort kunskapsförakt. Museer anses tråkiga så man vill sälja dem med trendiga teman och nya namn. Så körde man arkitekturmuseet i botten; anställde alla utom personer kunniga inom ämnesområdet och ställde hellre ut mode än arkitektur. Arkivet sågs som en belastning, inte en kunskapskälla att ösa ur. Man trodde design sålde bättre än arkitektur. Kortsiktigt, trendängsligt, fantasilöst – och föraktfullt gentemot publiken. Design förtjänar dessutom sin egen arena, naturligast en utvidgning av det som redan finns på Nationalmuseum.

Lyssna istället på oss besökare. Tolkningar intresserar oss, men åsikter kan vi skapa själva. Vi behöver djup, inte bara bredd. Bildning kräver ansträngning – är det ett skäl att ge upp den? Museer behöver inte vara som tidningar, nätet, kommersen eller tv.

Deras kraft är att de är något helt annat.

Toppstyr man museerna, krymper, raderar och bakar ihop dem, förstör man deras särprägel och attraktion, det vill säga samlingarna och kunskapsbärarna.

Museerna behöver istället frihet och plats att visa och utöka sina samlingar.  Det gäller även Nationalmuseum. En tidigare regeringsförklaring lovade bygga ut, för nya generationer ska kunna se det som döljs i magasinen. Märkligt nog gjorde ett regeringsskifte partipolitik av frågan, ställde den mot byggnad av ett operahus – som om man borde välja? En fatalt oekonomisk halvmesyr att inte bygga ut, när man ändå renoverar.

Ann Follin fick uppdraget att undersöka museernas ekonomiska överlevnad – med i kultursammanhang vettlösa marknadshyror – och kommer fram till att de ska bakas samman, det vill säga krympas och suddas ut, och få en ny byggnad. Det påminner om Arkitekturskolan, som man tvingat flytta från ändamålsenliga, robusta lokaler till ett skrytbygge, redan från början trångt och svindyrt. Nu har chefen sagt upp sig, då verksamheten skärs ned. Det är obegripligt att KTH slaktar arkitekturutbildningen i en tid då landet skriker efter arkitekter. Vem tjänar på det? Bara Akademiska Hus, som blivit alltför affärsdrivet.  Staten ger med den ena handen, tar tillbaka mer med den andra.

Allt visar bristande insikt i verksamheterna och deras egentliga behov. Sammanbakning och nybyggnad fick Världskulturmuseet på fall och marknadshyrorna sänker de övriga. Ska vi nu ha fler skrytbyggen och fortsätta slakta innehållet? Det ryms inte i Follins uppdrag (SvD 1/10) att undersöka om museerna kan vara kvar om hyressättningen förändras: vad är uppdraget, om inte det mest uppenbara får ingå? Det framgår i Ola Wongs läsvärda artiklar (SvD 29/9 och 8/10). Trots Alice Bah Kuhnkes vältalighet (Svd 5/10) kvarstår fakta.

Istället behövs rejäl ekonomisk satsning på fria museer som kunskapskällor av egen karaktär; långsiktiga, ibland tröga eller svårbegripliga, ibland omedelbara. Alltid intrigerande, öppna för många tolkningar.

Börja med att slopa marknadshyrorna och återanställa de sakkunniga – då kan saker börja hända och kulturskatter föra människor samman.

Det mest efterlängtade, nu och framöver, är de tysta salarna med föremål och de djupt kunniga personerna som kan berätta, belysa: så vi själva får tänka, förnimma och bygga broar till olika världar och föreställningar.