“Sveriges hantering av Markelius inredning är sämst i klassen”

Klara, färdiga, gå! 

Modernisten Markelius mot danske supertalangen Finn Juhl med folkloristiske norrmannen Arnstein Arneberg som lite udda utmanare. En titanernas kamp, Arneberg som ritat rådhuset i Oslo, Markelius med sitt kårhus på KTH och konserthus i Helsingborg, och Juhl, knappt 40 fyllda, som i och för sig bara byggt den egna villan i Ordrupgaard utanför Köpenhamn, men som redan var internationellt beundrad för sina möbler och armaturer.

Att världen betraktade uppdraget som en tävling säger sig självt. Förenta nationernas högkvarter i New York var sannolikt den mest emotsedda byggnaden i historien, lika mycket fredsmonument som hus, det fysiska beviset på att sex års världskrig nu var över. Här, i denna ”fredsfabrik”, skulle tre större konferensrum inredas: ett för stormakternas delegater att snacka fritt och öppenhjärtigt – Säkerhetsrådsalen; ett för att diskutera avkolonialisering – Förvaltarskapsrådsalen; och ett där svält och fattigdom och andra ekonomiska och sociala konflikter kunde vädras – ECOSOC-rådsalen. De skulle alla ligga på rad och de skulle alla vetta ut mot East River och de skulle alla ha ungefär samma planlösning och de skulle alla ha ungefär samma mått – 50 gånger 20 gånger 10 meter. Må bäste man vinna.

Resultatet blev tre rum med disparat olika uttryck. Medan Juhl specialdesignade varenda liten pinal och Arneberg mest fokuserade på den fasta inredningen, förvandlade Markelius ECOSOC till ett showroom för det bästa svensk textil- och möbelindustri hade att erbjuda. Han la ut på Märta Måås-Fjetterströms ateljé att väva Marianne Richters dramatiska kvällsdraperi – 200 kvadratmeter stor – och NK:s textilavdelning att tillverka Astrid Sampes florstunna daggardin och kritstrecksrandiga matta och NK:s möbelavdelning att producera Elias Svedbergs nätta sekreterarstol och blytunga delegatfåtölj i galon och ask, pyntad med möbelstift i mässing. Rubb och stubb specialdesignat för rummet.

Idag är allt borta. 

Mattan är i och för sig en exakt replika, men resten är väck, i en säck, full av byråkratiskt bläck. Främst genom Ann Edholms draperi som tillkom 2013 och som helt saknar de rumsskapande kvaliteter som Richters eldstorm i ull och linne adderade. Sekreterarstolen försvann redan på 80-talet. Och nu likvideras alltså även Svedbergs fåtölj, trots att den är så typisk för svensk efterkrigsdesign, pompös och folklig på samma gång, lika passande i ett av världens viktigaste rum som i en gillestuga. Precis det demokratiska anslag som Markelius eftersträvade med sin inredning. 

Jämför detta med hur kombattanterna Norge och Danmark hanterat ”sina” salar. Arnebergs säkerhetsrådsal renoverades varsamt 2013 och ser likadan ut som alltid, historiens vingslag märks i rummet och sätter helt säkert dagens beslut i välgörande perspektiv. Juhls förvaltarskapsrådsal – det vackraste rummet i hela FN-komplexet – har fått en ”total makeover”, en lite nättare variant av specialritade stolen FJ51 har tillverkats, fortfarande i valnöt och lönn, fortfarande klädd i blått och turkost, och därtill har en helt ny stol tillkommit, en tvådelad skalstol i ekfaner ritad av Kasper Salto och Thomas Sigsgaard, resultatet av en omfattande nationell designtävling. Subtilt och sofistikerat.

Svedbergs specialdesignade fåtölj är omöjlig att renovera, meddelar UD. Därför måste den nu ersättas, en stol ur UD:s möbelsortiment anses duga.

Demokratisk design reducerad till byråkratisk design. 

Sverige – sämst i klassen.

Mark Isitt är journalist och författare som bland annat skrivit en bok om FN-högkvarterets arkitektur, Förenta nationerna – historien bakom världens högkvarter (Bokförlaget Max Ström, 2015).