“Studenterna visas upp som utställningsdjur”
Nyinvigda Arkitekturskolan på KTH funkar bättre på Instagram än i verkligheten, anser studenten Anna Björklund.
Ett zoo är inte ett utsnitt av vildmarken, säger Stephen Spotte i Zoos in postmodernism, utan är en gestaltning av besökarnas på förhand bestämda bild av vildmarken. Den nya Arkitekturskolan på KTH fungerar på ett liknande sätt.
Vi, studenterna, de man påstår att skolan är byggd för, är satta att arbeta utspritt mitt i den korridor som kallas ritsal. Förbipasserande är oftast inom armlängds avstånd. Arkitekterna används som utställningsmaterial när stora KTH vill visa upp bilden av framtid, innovation, och andra säljande begrepp. Vi ska lösa både flyktingkris och klimatproblem genom att sätta post it-lappar på en vägg eller skriva upp en plansch (autentiska exempel!). Allt ska ställas ut i entréplanet, området som är öppet för allmänheten. Den enda från själva skolan som regelbundet ses frivilligt använda denna våning är skolans PR-person. Men det är inte de som är gäster i vårt hus, utan vi som är halvtama utställningsdjur i deras fantasi om vad kreativ ungdom är och gör. En fantasi som gör sig bra på bild och klär i överexponering och inrednings-Tumblr.
Den nya prisvinnande Arkitekturskolan fungerar alltså jättebra för campusrundvisningar
Den nya prisvinnande Arkitekturskolan fungerar alltså jättebra för campusrundvisningar, internationella besök, pressbilder, uppvisning och representation. Så bra att man nästan undrar om detta – ett slags instagram-anpassad konferenslokal – var vad som faktiskt var tanken med det dyra bygget. För vad skolbyggnaden däremot inte gör sig särskilt bra som är undervisningslokal.
KTH:s egen forskning (Christina Bodin, 2010) visar på just denna sorts kontorslandskap som de sämsta ur arbetsmiljösynpunkt. Ritsalarnas form av hårt trafikerade korridorer hjälper inte till. Denna påträngande “öppenhet” gäller dock inte där den hade varit behövlig, tvärtom är är varenda dörr låst och larmad, avstånden stora. Lärare och administration befinner sig till exempel på ett helt annat våningsplan, dit studenter inte har tillträde utan specialnyckel.
Till och med husets genomgående strikta färg- och materialskala (som gör sig så bra på bild) känns fel vald för kreativt arbete, eftersom varje tillägg stör ögat. Det här är ett hus gjort för att titta på, inte arbeta i. Det märks, många av de nya bänkarna står tomma den mesta tiden. Kan man välja så jobbar man hellre någon annan stans.
Samtidigt planerar KTH att kapa Arkitekturskolans budget med 25 procent, en summa som motsvarar samtliga lärarlöner. Kostnaderna för detta zoo är alltså nu i direkt konkurrens med vår utbildnings kvalitet. Frågan är vilken av kostnadsposterna man bör prioritera – en bra skola, eller tomma fotovänliga miljöer byggda på mäklarpoesi om “kreativitet”?
“Kompromisslöst samtida” lyder en formulering i Kasper Salin-juryns motivering till priset skolan nyss fick. Ja.