”Stockholms stadskärna behöver ett bättre skydd”

Kritiken mot det planerade Nobelhuset på Blasieholmen är massiv. I och med att frågan som sådan är ganska enkel (“Vilket intrång är tänkbart på platsen?”) så slipper vi den stigmatisering av motståndet vi sett i bland annat Slussenfrågan. I Nobelhusfrågan är det tillåtet att tycka och även en del arkitekter – nu senast Mårten Claeson i DN – och en historiker – repliken av Jonas Nordin i DN – har gett sig till känna. Jonas Nordin gör en bra analys av Stockholms stadskärnas historia och identifierar ett av stadens huvudproblem i modern tid: oförmågan att se utanför tullarna.

Nobelstiftelsens träffsäkerhet med lokaliseringen av det center man tänker sig måste ses som låg. Valet att placera sig på Blasieholmen skickar starka signaler om en lojalitet främst med makten och överheten. Det uttrycker en vilja att förskansa sig tätt inpå inlogeringsmöjligheter och förnäma faciliteter – i burgna kvarter som länge rymt elitens verksamheter men inte längre gör det. Det är den vidare staden och dess invånare som är den viktiga parten i vår tid vilket Nobelstiftelsen borde vara observanta på. De borde agera som föredömen. Se på Swedbank, se på Stockholm Resilience Centre. Varumärkesgnabbet i City är inte framtiden.

Landing Seagulls var ett av bidragen i tävlingen om Nobel Center. Arkitekterna bakom förslaget är Marcel Meili and Markus Peter, Marcel Meili och Markus Peter Architekten, Schweiz.

Även om stiftelsen lyckats bättre med sitt genomförande av tävling och utformning än den ännu mycket mer uppskruvade processen kring Stockholms stadsbibliotek för ett antal år sedan så finns också likheter: Diskrepansen mellan tävlingsförslagen och det därpå, i debattens ljus, realistiska är stor. Hur hade förslagen ”Landing Seagulls” eller ”Nobel Spheres” stått sig mot de röster som nu höjs – eller för den delen Gert Wingårdhs blänkade rymdskeppsformation? Här har arkitektkåren något att jobba på.

Åtta akademiskt meriterade namn med restaureringsprofessorn Kerstin Barup i spetsen skrev tidigare i våras om kulturvärdena i området kring Gamla Stan och Strömmen med Blasieholmen i centrum. Att värdena här förbises – och härigenom svårighetsgraden när tävlingar organiseras – kan kopplas till den kampanj som drivs mot bland annat riksintressena. Var i staden är dessa intressen mer konkreta än här? Och ändå förbiser man dem. Vad säger det om seriositeten hos fastighetsägarintressen och lobbyister?

Som läget är nu tycks exempelvis Nationalstadsparken vara bättre skyddad än den långt värdefullare historiska stadskärnan. En större tydlighet kring stadens kulturvärden skulle spara stora belopp som nu ofta kastas bort i onödiga processer som inte utmynnar i något.