“Städer är inte språk”

REPLIK. Kärnan i Pär Eliaesons och Tor Lindstrands resonemang (Arkitekten nr 1/2016) verkar vara föreställningen att stadsplanering i första hand är en språklig och symbolisk företeelse, att det centrala är hur ”tidsandan” och ”moderniteten” uttrycks, och att tekniska och praktiska aspekter är underordnade eller ointressanta. Deras fokus på språk hindrar dem emellertid inte från att vara anmärkningsvärt oprecisa i sina egna formuleringar. Vad som avses med ”det progressiva” framgår aldrig, inte heller på vilket sätt det skulle vara progressivt. Den ”modernitet” som artikelförfattarna åberopar har hunnit åldras rejält sedan Sverige hade en enda TV-kanal, idag är den en historisk epok som hittade ”sin samtida form” för ungefär ett halvsekel sedan. Förutsättningarna för stadsplanering har ändrats sedan dess.

Eliaeson och Lindstrand skriver att de vill ”bygga i olika grammatiker”, vilket låter pluralistiskt och tillåtande, men effekten på stadsdelsnivå blir den rakt motsatta. När städer ses som ”språk” öppnar begreppet ”grammatik” för att på ett bekvämt sätt sortera bort allting som inte ”passar in” i grammatiken: hus, människor, verksamheter, etc. I sin logiska förlängning blir det ett sätt att legitimera fullständig intolerans mot alla slags förändringar i en stadsdel. ”Grammatik” är därför ett sällsynt illa valt begrepp för att beskriva stadsmiljöer om det är mångfald som eftersträvas: ett konkret och avskräckande exempel är den byggnadsordning som Stockholms stad tog fram på 1990-talet.

En seriös diskussion om förtätning och stadsplanering behöver föras med mer precisa begrepp än metaforer eller en idé om ”modernitet”. Inte minst viktigt är att skilja mellan det ämne som diskuteras och de verktyg som används för att diskutera det. Städer är inte språk.