”Satsa på fransk spårväg!”
Det är dags att få upp ögonen för ett formidabelt stadsbyggnadsverktyg, som moderniserar transportnätet samtidigt som stadens miljömässiga och sociala värden gynnas. Verktyget är fransk spårväg, skriver landskapsarkitekten Ivan Forsman.
Strasbourgs nuvarande spårvägsnät är helt modernt, med de äldsta delarna från 1994.
Spårväg är tilltalande för resenären och bidrar med urbana kvalitéer. Den franska spårvägsmodellen har gynnat ett otal städer, bland annat Strasbourg och Paris, genom dessa principer:
- Restriktioner för biltrafiken.
- Nya gågator.
- Konstnärliga inslag.
- Djärv formgivning av infrastruktur och gatumöbler.
- Spektakulära spårvagnar.
- Långa sträckor med grässpår.
- Omvandling av gaturummet från fasad till fasad.
Genom biltrafikrestriktioner åstadkoms en lugnare gatumiljö och mer plats för trafikslag som ger högre kapacitet per kvadratmeter gatumark, såsom cykel, gång och spårvagn. Erfarenheter från Frankrike visar att det funkar väl att begränsa biltrafiken om det görs i samband med byggnation av spårväg. De goda stadsmiljöeffekterna och det nya transportsättet visar då tydligt att det finns bättre alternativ och acceptansen blir stor.
Minskad biltrafik ger utrymme för oskyddade trafikanter att uppleva staden på sina villkor. Denna övergång till en mer human trafikmiljö kan förstärkas genom att aktivt bygga om vissa spårvägssträckor till kombinerad gågata eller gångfartsområde. I städer där det är lätt att gå gynnas såväl folkhälsan som de lokala ekonomierna, eftersom människor till fots tenderar att stanna vid fler målpunkter än bilburna stadsbor. Det psykologiska avståndet till omgivningen blir mindre, något som även är gynnsamt för de sociala aspekterna av stadslivet. Är gatan välplanerad kan gående och spårvagnar samexistera utan risk.
Det man upplevs äga använder man gärna och tar hand om.
Franska spårvägsprojekt är stadsförbättringsprojekt som så gott som alltid inkluderar djärv formgivning av infrastruktur och gatumöbler, konstnärliga inslag och spektakulära spårvagnar som speglar stadens identitet. Inte sällan är lokala konstnärer eller skolungdomar inblandade i utsmyckningen av spårvägen. På så sätt understryks invånarnas bildliga eller bokstavliga ägande av det färdmedel som ju ska vara kollektivt. Det man upplevs äga använder man gärna och tar hand om.
Att spårvagnar kör på räls är en stor fördel i stadsmiljö. Vagnen kan positioneras exakt vid plattform för enklare påstigning, och rälsen gör fordonsrörelser förutsägbara. Dessutom kan utrymmet mellan rälerna fyllas med grönska! Ytor med grön växtlighet dämpar rälsens vibrationer och ljudet från vagnarna, och håller sig svala i solljus, vilket mildrar ”Urban heat island”-effekten. Dessutom är denna lösning relativt billig i drift. Växtligheten kan väljas efter lokala förhållanden. I Schweiz används på flera platser ängsvegetation som gynnar pollinerare, i Frankrike förekommer torktålig kärleksört.
Oavsett vegetationstyp bidrar ytorna med välbehövlig infiltration av dagvatten. Detta gör urbana miljöer mindre känsliga för häftiga regn, som förutsägs bli vanligare i framtiden. Vattnet som infiltreras kan ledas till lager av stenkross under närliggande vegetationsytor. Dessa vattenreserver kan gynna växtligheten vid utdragen torka, som också kan bli vanligare.
Sist bör nämnas de strukturerande effekterna. Spårvägar ses av uppenbara skäl som tämligen permanenta, vilket stimulerar privata investeringar utmed linjerna. En spårväg blir ofta ett slags ryggrad för staden att utvecklas kring. Spåren gör det lätt för resenärer att hitta till närmaste hållplats, och hjälper vilsekomna att orientera sig i staden. Den urbana väven görs mer lättläst.
Spårvägsbyggnation har förvisso sina utmaningar. Den främsta, enligt franska källor, är att det är svårt att sluta när man väl börjat. Så ge det en chans. Kollektivtrafik och stadsbyggnad hör ihop, och fungerar som bäst när de främjar varandra.
