“Satsa på flexibla, basutrustade bostäder”

Enligt prognoser finns behov av 700 000 nya bostäder fram till 2025. Förra året var antalet hushåll i Sverige 4 327 053 och antalet bostäder 4 714 331, vilket ger ett bostadsöverskott på 387 278 jämfört med antalet hushåll. Man kan fråga sig om dessa nära 400 000 bostäder är av undermålig kvalitet eller geografiskt felplacerade. Kanske handlar problemet snarare om ett dåligt utnyttjande av befintligt bostadsbestånd eller rent av en överkonsumtion av bostäder.

Tidigare utredningar och rapporter om bostadssektorn har fokuserat på sektorns traditionella aktörer. Kritiken i dessa rapporter har varit omfattande om arbetsformerna, aktörerna och kostnaderna. Övergripande synpunkter har handlat om bostadsbrist och höga kostnader i nyproduktion av bostäder, låg produktivitet, dålig kvalitetssäkring, bristande motivation och avsaknaden av personligt ansvar. Dagens debatter har lagt stort fokus på det hyresreglerande bruksvärdessystemet och den så kallade flyttskatten vilka båda anses bidra till inlåsningar och tröghet i bostadsmarknadens rörlighet.

Med växande befolkning finns alltid behov av ett ökande bostadsbestånd.  Det bör planeras utifrån kunskap, kompetens och med erfarenheter av tidigare misstag istället för att tillgodoses med panikåtgärder. Fram till år 1991 byggdes efter behov med statliga subventioner. 1991 kostade den nyproducerade genomsnittslägenheten på tre rum och kök 57 890 kronor i årshyra. År 2014 var kostnaden 115 574 kronor. Hade byggkostnader och hyresnivåer följt konsumentprisindex hade kostnaden 2014 istället varit 79 415 kronor.

Bristen på hyresrätter anses bidra till den stora efterfrågan på köpta bostäder med stigande kostnader som inte kan anses motsvaras av kvalitetshöjningar. Ansvaret för bostadsmarknadens utveckling har förskjutits från bostadspolitiska program till de enskilda bostadsföretagen och hushållen. Bostaden idag är en vara och tjänst som tillhandahålls av marknaden och marknadens logik är egenintresse.

Nya bostadspolitiska försök görs nu och bostadssubventioner har, till ekonomernas förtret, åter blivit ett rumsrent begrepp. Regeringen har infört stöd för byggande av små hyresrätter men eftersom det ännu är oklart vilka villkor som bostadsprojekten måste uppfylla kan ingen ännu söka stödet. De politiska partierna kan tyckas ha gemensamma mål, men medlen att nå dit förefaller dock svårare att enas kring på grund av ideologiska prestigelåsningar.

Byggandet av kategoribostäder eller bostäder med lägre standard/kvalitet som idag har förespråkare riskerar att leda till social och ekonomisk segregation samt nya framtida inlåsningar. Bostäder måste vara en långsiktig investering och långsiktigt hållbara för både unga, barnfamiljer och den ökande andelen äldre med funktionsnedsättningar.

Politikerna har misslyckats, marknaden har misslyckats, den svenska bostadsmarknaden anses ha havererat och bostadssektorns planerande aktörer är frånvarande. Någon måste ta ansvaret.

En lösning kan vara en flexibel basutrustad bostad, med reformerat skatte-, hyres- och kostnadssystem, som kan byggas på efter önskemål byggs i en socialt hållbar blandning av hustyper och upplåtelseformer. Med de verktyg och hjälpmedel som finns att tillgå idag är det inte nödvändigt att av bekvämlighetsskäl ha samma kostnad för alla bostäder inom samma område eller fastighet.