“Räknar vi bort en bra utemiljö?”

Förtätning innebär ofta en konflikt mellan behovet av friyta och behovet av mark för byggnader. I traditionell svensk planering har sådana intressekonflikter hanterats genom att politiker och tjänstemän värderar olika intressen och gör prioriteringar. I modern svensk planering sker dessa avvägningar i ökande utsträckning genom olika typer av system, till exempel BREEAM Communities, LEED ND eller Miljöbyggprogram Syd. Typiskt för dessa är att de är generella, inte platsanpassade. Ett annat kännetecken är att de reducerar planeringsfrågor till en poängjakt. Den som samlar tillräckligt många poäng passerar nålsögat. Det spelar mindre roll hur poängen samlas. Även lokala planprogram kännetecknas ibland av samma sätt att tänka. Det gäller till exempel Övergripande program för miljö och hållbar stadsutveckling i Norra Djurgårdsstaden.

Ur ett politikerperspektiv finns det fördelar med att besluta om sådana program eller att hänvisa till att exploatörerna redan använder dem, till exempel BREEAM. Det förvandlar en värderingsfråga till en teknisk fråga. Det blir någon annans sak att lösa värdekonflikter.

Ur ett tjänstemannaperspektiv kan ett poängsystem också vara attraktivt. Åtminstone för den som vill driva frågor som har ett stöd i systemet. Men blir miljön bättre? Ingen vet. Systematiska utvärderingar är svåra att genomföra. En bra utvärdering måste kunna visa på effekterna av det planeringssystem som används. Det kräver en jämförande studie eller en studie där beslutsgången i avgörande skeden dokumenteras noga och granskas kritiskt. Några sådana studier av svensk planering har jag inte hittat.

Blir miljön sämre? Ingen vet. Men det går att peka på några risker. En uppenbar risk är att systemen för hållbart byggande blir viktigare är resultatet, den byggda miljön. I en nyligen genomförd uppföljning av hållbarhetskraven för byggnader i Norra Djurgårdsstaden bedöms även utemiljön. Men de frågor som kunde ha ställts saknas helt och hållet: Stimulerar miljön till möten eller fysisk aktivitet? Fungerar den för rekreation?  Får barnen utrymme? Den fråga som faktiskt ställs i uppföljningen är: Hur stor grönytefaktor har uppnåtts? Om konflikten mellan att bygga tätt och ha tillräckligt mycket friyta glöms bort finns det inte heller anledning att söka alternativa lösningar.

Ett alternativ som diskuteras väldigt sällan är möjligheterna att förtäta utan att bygga nytt. Det går att ge plats för fler människor genom att vi bor tätare. Hur kan vi stimulera människor att dela sin bostad? Hur kan vi visa på delade bostäder som en möjlighet? Hur gör vi det enkelt att dela en bostad? Det kan behövas positiva styrmedel av ett annat slag än generella system för hållbart byggande.

Inom många sektorer har lek och spelande inspirerat till förändring. Uttrycket ”spelifiering” används inte bara inom IT utan också inom undervisning och planering. De planeringssystem som bygger på poängjakt ligger nära spelifiering. Den som samlar poäng kan bli både bättre och bäst. Det är inte omöjligt att ett sådant system stimulerar till nytänkande. Samtidigt finns det anledning att ställa de enkla men svåra frågorna om vilka kvalitéer som skapas och vem som får del av dem. Planering får inte bara vara en poängjakt. Det måste också finnas utrymme för reflektion.