”Plan- och bygglovsprocessen behöver förändras”
Detaljplaner bör reglera OM det får byggas på viss plats – bygglov bör reglera HUR, tycker Djana Micanovic.
Ett stadskvarter i Amsterdam får symbolisera hur ett flertal verksamheter ryms inom en och samma fastighet.
Efter 20 år med handläggning av detaljplaner anser jag att vissa förändringar i Plan- och bygglagen, PBL, skulle kunna utveckla och förenkla både planering och bygglov. På köpet skulle man kunna få bättre insyn och påverkan på den byggda miljön och dess arkitektur. En förutsättning är att plan- och bygglovsprövning kompletterar varandra, det vill säga att rätt prövning sker i rätt skede, vilket inte är fallet i dag då många planer är alldeles för detaljerade och låser vissa frågor för tidigt, som markanvändning, byggrättens storlek med mera. Det är ofta en följd av påtryckningar från olika sektorsintressen för att överhuvudtaget släppa igenom planen. För planerna är det nästan omöjligt att hänga med i de allt snabbare förändringarna i samhället. Planerna har för kort livstid, men är tidsödande att ta fram.
En detaljplan bör reglera eller skilja endast på privat mark och offentliga miljöer. Det vill säga ungefär som dagens ”obligatoriska planbestämmelser” enligt 4 kap 4:5 punkt 1 ”bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden”. Kanske, om det finns särskilda skäl, bör man kunna pröva reglera viss användning men annars inte.
Så här komplicerat kan det vara: Stadskvarteret på bilden här ovan kan innehålla vårdcentral, handel, bostäder, restaurang, garage, kontor, gym, förskola med mera. Hur många beteckningar är lämpligt att ha i sådana fall? Och vad är lämpligt att bedriva för verksamheter i dag och i framtiden? Ska det regleras överhuvudtaget?
Jag har saknat en planbestämmelse som bättre motsvarar stadens och planernas hållbarhet. Nämligen en enda beteckning, kanske ”S” som stadsbebyggelse vilken avser bebyggelse som finns i den traditionella staden och de flesta städer idag och som vi oftast vill planera för. Vi bör lägga fokus på i vår planering och detaljplaner hur staden ska byggas (gränser mellan offentlig/privat; hur husen möter gatan/torg/parker med mera) istället för vad den ska innehålla. Den frågan bör vara öppen för framtiden och hanteras vid tidpunkten för byggnation, det vill säga bygglovsskedet.
Bygglovsskedet måste stärkas och ges större utrymme och lagligt stöd för att kunna pröva och besluta om lämplig användning för byggnader, byggrättens storlek och placering, skyddskrav, och bullerpåverkan mm.
För att kunna säkerställa bestämmelserna och processen bör bygglovsgivande föregås av ett kortare samråd med grannar och allmänhet som kan lämna synpunkter om det konkreta projektet innan bygglov ges. Det är också ett utmärkt tillfälle för fler förslag eller arkitekttävlingar som ska redovisa hur marken kan utvecklas på bästa sätt. Det är i skedet när man projekterar hus som ska byggas i närtid som man kan studera platsen utifrån dess förutsättningar för byggnation – att reglera detta redan i detaljplan är för tidigt. Uppdraget att ta fram en byggnad som passar platsen ska ges till den kompetens som på bästa sätt kan leta efter lösningar – det vill säga arkitekter (ej planarkitekter).
Detaljplan var tänkt som ett verktyg för att underlätta bygglovsprocessen, men eftersom detaljplanerna har fått hantera allt fler övergripande frågor som tar tid att utreda (som krav som kommer via miljöbalken med naturinventeringar, biotopskydd, artskyddsförordningen, Natura 2000-områden med mera) har de tappat sin koppling till bygglovet. Detaljplanerna bör få större vikt att säkerställa översiktsplanens intentioner och framförallt allmänna intressen av vikt för stadens långsiktiga perspektiv. Nya parker och torgplatser eller gaturummets utformning är utmärkta ändamål att reda ut och säkerställa i en detaljplan. Däremot, att spekulera i hur man ska bygga inom kvartersmarken, är en uppgift som gång på gång visar sig svår att pricka rätt i detaljplaner.
