“Ni är väl inte riktiga arkitekter, eller?”

Vi behöver bli fler som konkurrerar om platserna för att bli planeringsarkitekter. Det blev jag smärtsamt medveten om redan under min första termin på Blekinge tekniska högskola, då Sveriges Arkitekter Studenterna anordnade en halvårsträff i Göteborg. I mötet med arkitektstudenter från andra lärosäten fick jag återkommande frågor som ”Vad är det ni egentligen gör?” eller ”Ni blir väl inte riktiga arkitekter, eller?”. Redan där och då upplevde jag att vår funktion ifrågasattes. Jag och övriga BTH:are fick efter bästa förmåga och med varierande framgång informera våra framtida kollegor om vad vi ”egentligen” gör.

Förenklat handlar planeringsarkitektens roll om att väga allmänna och enskilda intressen i ett helhetsperspektiv som bland annat inkluderar ekonomiska, juridiska och funktionella aspekter såväl som ekologiska, sociala och estetiska. Utbildningen är tvärdisciplinär och överbryggar naturvetenskap, teknik och humaniora. Det går att hävda att den utgör en kombination av arkitektur, stadsplanering och kulturgeografi.

Planeringsarkitektens primära uppgift är att skapa förutsättningar och sätta ramar för den fysiska planeringen. Rollen som samordnare av intressen i ofta komplexa projekt innebär att planeringsarkitekten måste ha fingertoppskänsla, vilja och intuition för att tillsammans med andra professioner nå ett gemensamt mål.

Statistik från Universitets- och Högskolerådet, UHR, visar att det totala antalet sökande till kandidatprogrammet i fysisk planering på BTH hösten 2019 var 342 personer, varav 92 hade programmet som sitt förstahandsval. Detta i jämförelse med till exempel arkitektutbildningen i Lund som hade ett totalt antal sökande på 2026 personer varav 554 utgjorde förstahandssökande. Bortsett från utbildningarna i inredningsarkitektur, som har andra antagningsmetoder och därför inte redovisas i statistiken, är siffrorna talande.

Vi planeringsarkitektstudenter befinner oss alltså i periferin, både geografiskt på grund av skolans lokalisering i en ofta bortglömd del av landet (förlåt, Blekinge) men också inom kåren. Planeringsarkitekter eller fysiska planerare omnämns många gånger sist i sammanhang där de olika grenarna inom kåren radas upp eller lyfts fram. De fyra arkitektgrenarna är uppenbarligen inte likställda och enligt antagningsstatistiken till arkitektutbildningarna är det arbete som planeringsarkitekter utför inte heller lika åtråvärt som de övriga disciplinernas.

Om fler hade sökt till programmet i fysisk planering hade det lett till högre konkurrens om platserna och högre intagningspoäng som följd. Förhoppningsvis skulle det på sikt gynna utbildningens kvalitet ytterligare och i förlängningen bidra till ännu högre kompetens inom yrkeskåren. I praktiken skulle det skapa bättre förutsättningar för god planering ute i landet.

Hur kan vi då belysa planeringsarkitektens roll och få fler att söka sig till den? Först och främst behöver det bli lättare att hitta till utbildningen. Fler med intresse för arkitektur och samhällsplanering behöver bli medvetna om utbildningen och yrkesrollen, dels känna till att utbildningen överhuvudtaget existerar men också vad den innehåller samt vad en examen leder till. Utöver traditionell marknadsföring behövs en rakare och mer välformulerad kommunikation för att planeringsarkitektens roll ska förtydligas.

En ytterligare åtgärd vore att omforma programmet så att den som ansöker även får sin master (120 högskolepoäng) inkluderad direkt vid antagningen till skillnad från idag då enbart kandidaten ingår (180 högskolepoäng). Programmet skulle då sammantaget utgöra 300 högskolepoäng à fem läsår, precis som de övriga arkitektutbildningarna.

Sist men inte minst, byt namn på utbildningen! Planeringsarkitekt 300 hp skulle garanterat locka fler drivna, kompetenta och framåtblickande studenter.