“Låt villaägarna göra egna detaljplaner”
Om villaägare i framtiden kan gå samman och gemensamt ansöka om ändringar i detaljplaner ökar möjligheten att bygga en annorlunda och brokig stadsmiljö, skriver Ludvig Netré.
Bostadsbristen i Stockholm, och framförallt bristen på bostäder i servicetäta miljöer, är mycket problematisk. I förlängningen är den skadlig för hela landet, ekonomiskt och socialt. Stora insatser krävs för att vända utvecklingen. Det finns sedan länge en politisk enighet kring vikten av att låta staden ”växa inåt” för att undvika utglesning och ökat bilberoende.
Förenklat sett består Storstockholms stadsväv av grönområden, infrastruktur, områden med flerfamiljshus, industri- och hamnområden samt villaområden. Samtliga områden är under ständig diskussion avseende förtätning förutom ett: villaområdet. Den förra regeringens beslutade lättnader i PBL är kanske ett steg i rätt riktning då det exempelvis ger möjlighet till uthyrningsstugor. Men låt oss fundera vidare kring just villaområdet, finns här en viktig pusselbit när bostadsfrågan i Stockholm måste lösas?
En detaljplan anger spelregler kring vad och hur man får bygga inom ett begränsat område. Detaljplanen utgör ett kontrakt mellan boende, kommunen och samhället i övrigt. De flesta stadsmiljöer runt om i världen regleras på liknande sätt och av samma anledning. I Sverige får endast kommunen, genom det så kallade planmonopolet, göra detaljplaner. Detaljplanerna för villaområden i och kring Stockholm anger oftast snarlika regler sinsemellan. Dessa är ofta att fastigheter måste vara runt 1 000 kvadratmeter stora, att bebyggelse begränsas till 200 kvadratmeter byggnadsarea samt att uthus får uppta högst 50 kvadratmeter. Utöver detta finns inte sällan regler kring höjd, placering, antal lägenheter, utformning med mera.
Ett förslag: ”gör det själv-plan”
En ”gör det själv-plan” innebär att ett större antal villaägare gemensamt ansöker om en ny eller ändrad detaljplan. Tillsammans med sakkunniga och kommunen kommer man fram till en nivå på förändringen. Kanske handlar det om att medge fler bostäder i varje byggnad? Eller att tillåta mycket små tomter, så små som 300–400 kvadratmeter? Eller kanske handlar det om att tillåta ett helt litet flerbostadshus eller några stadsradhus som kan placeras mot gatan? Givetvis måste gatornas bredd och struktur tidigt beaktas.
Äldre tiders planer är ofta sparsamma med reglering. Det gör dem flexibla men leder ibland till olika tolkningar och konflikter mellan fastighetsägare. Dessa planer visar oss att fullständigt deltagande och bra kunskapsöverföring är avgörande för en lyckad ”gör det själv-plan”. Planområdet bör helst ligga i närhet av spårbunden kollektivtrafik samt inte hysa avsevärda kulturmiljövärden.
Efter att boende och kommunen enats tas ett förslag fram till en ny detaljplan eller en ändring av den gällande. Genom remissrundor inkommer på sedvanligt sätt synpunkter från allmänhet, politiska nämnder och samhället i övrigt. Förslaget justeras och ställs ut för att till sist antas.
Nu har förutsättningarna att bygga en annorlunda och brokig stadsmiljö skapats. Villastaden får växa organiskt över lång tid utan krav på omedelbart genomförande. Kostnader för allmänna nyttigheter tas ut i samband med bygglov. Fördelen för den enskilda villaägaren är inte bara ekonomisk utan även moralisk. Små byggföretag utan stora avkastningskrav gynnas liksom byggemenskaper där flera privatpersoner går ihop och bygger ett hus tillsammans. Byggnader och arkitektur kan bli småskalig och varierad med olika funktioner och upplåtelseformer.
