”Låt inte cykeln ta grönytan”

Många har innan mig kritiserat planeringsteorin kring miljonprogrammets generösa bilutrymme och de efterkommande årens bilfokus i det offentliga rummet. Idag vill vi gärna se att en förändring sker i planeringen för trafiken då klimathoten börjar sparka in dörrar som tidigare varit medvetet stängda.

Jag vill uppmana till att inte göra samma misstag som under bilens storhetstid utan att istället planera för människan i den hållbara staden. Att minska biltrafiken och öka cykeltrafiken är en del av lösningen på städernas klimatproblem. Men det är också viktigt att föra in mer biologisk mångfald och ren grönska i städerna för att den biologiska resiliensen ska öka och därmed förbättra människans levnadsvillkor. De få grönytor som finns bör därför inte tas i anspråk för att öka cykeltrafiken.

I Malmö stad har man fortfarande en bilparkeringsnorm där normalfallet ligger mellan 0,7 och 1,0 bilplatser per lägenhet. Cykelparkeringsnormen är 2,5 cyklar per lägenhet för ett flerbostadshus vilket tar mindre yta i anspråk än bilparkeringsnormen som i ett parkeringshus behöver 25 kvadratmeter med manövreringsutrymme inräknat. Problemet vid nyexploatering är att båda dessa har fasta ytdirektiv. I bästa fall finns det oändligt med utrymme på tomten så att både utemiljö, byggnad, bilparkering och cykelparkering får plats. Men så är sällan fallet i förtätade städer, vilket för med sig att något måste prioriteras bort. Eftersom det finns fasta direktiv för bilen och cykelns plats kommer de alltså inte att tummas på vid ett bygge.

Tidigare i veckan gjorde vi ett platsbesök med skolan för att se hur processen går till från skiss till verklighet. Vi pratade med ansvarig landskapsarkitekt och fick se hennes arbete. Från de första skissernas livliga innergård för de boende till att halva gården tas upp av de boendes cyklar. Cykelhuset som tidigare var planerat på utsidan av byggnaden blev inflyttat på gården då det behövdes plats för bilparkering. Den ursprungliga tanken som de flesta arkitekter säkerligen försöker uppnå om att ha människan i centrum vid nya byggen försvann helt. I vårt tappra försök att rädda världen genom att främja cyklismen har vi glömt bort på vems bekostnad det ska ske. Vi måste påminna oss om att det är bilismen vi vill minska, inte människans utrymme i staden.

Götgatsbacken i Stockholm är ett annat exempel. För att skapa en trevlig offentlig miljö för de gående är biltrafiken inte längre välkommen. Cykeltrafiken har dock ökat markant under de senaste åren vilket innebär skaderisk och trängsel för de gående. Det finns många liknande exempel runt om i Sverige där gågator inte längre är gågator, där människans andrum återigen har inkräktats på och ett fordon har ersatt ett annat.

Arkitekter har en viktig roll i planeringen av framtidens hållbara och resilienta städer. Med vår breda kompetens har vi ett gemensamt ansvar att se helheten. Det är ett ansvar som kommer att avgöra om framtida stadsbor kommer att ha en behaglig miljö att leva i, eller om det kommer att vara behagligt för de fordon som tar plats i deras ställe. Vi har ett val fortsätta planera för ett fordon som till största del av sin livslängd står parkerad i våra offentliga rum eller att börja planera för människan i staden.