”Kunskap kan bli vår räddning”

Det finns alltid skäl för arkitekter att se över sin situation mer långsiktigt än vad den aktuella projektportföljen kräver. Av erfarenhet vet vi att högkonjunkturer inte är beständiga. Vi vet också att risken för förlust av kunskaps- och marknadsandelar ökar under högkonjunktur. Vid en eventuell framtida kris, liknande de som inträffade i början av 70- och 90-talen, gäller det att överleva. Helst bör vi, till skillnad från tidigare gånger, gå stärkta ur den. Detta kräver beredskap, i form av gemensamma satsningar på ett målmedvetet och väl underbyggt utvecklande av kunskap.

Under trettiotalet var Sverige ett föregångsland på den internationella arkitekturscenen. Efter kriget, när det fanns ekonomiska och politiska förutsättningar att realisera den svenska folkhemsdrömmen, hade arkitektkåren ett starkt inflytande på en aldrig tidigare skådad produktion av bostäder och institutioner. Trots ökad intagning till landets arkitektskolor och en stor andel inflyttade arkitekter och byggnadsingenjörer kunde arkitektföretagen inte – vare sig i numerär eller i kapacitet – svara upp mot efterfrågan.

Resultatet blev en strukturomvandling. Från att endast ha varit ansvariga för byggnadsstatiken, kom konstruktörer att överta ansvaret även för byggnadsteknisk utformning och detaljering. Samtidigt växte nya företag fram som övertog projektledning, upphandling och kontroll på byggplatsen. Objektens ökande storlek hjälpte dagens byggjättar att växa. Omfördelning av makt och inflytande över ansvar och arbetsmetoder var ett faktum. Arkitekten reducerades till en expert i ledet av skilda kompetenser.

Denna utveckling har varit unik för Sverige. En motsvarande utveckling har inte skett i något annat jämförbart land. Våra kollegor i andra länder ansvarar fortfarande för byggnadstekniska detaljer, projekt- och projekteringsledning, samt är i hög grad närvarande på byggplatsen.

När det nu är högkonjunktur i branschen räcker kårens kapacitet åter igen inte till. Ett gediget kunskapsbaserat arbete är därmed i riskzonen. Med hållbarhet som det nya ledordet finns det goda skäl att ifrågasätta om vi i vårt arbete verkligen lever upp till detta epitet. Det handlar inte längre bara om ekonomisk hållbarhet (klarar vi att långsiktigt betala våra skulder) utan också om social hållbarhet och långsiktigt miljömässig hållbarhet i en värld i stark förändring.

Tidigare fanns Statens Råd och Statens Institut för Byggnadsforskning. Dessa finansierade och bedrev forsknings- och utvecklingsarbete tillsammans med företag, högskolor och Arkus med flera. Det handlade om allt från garderober och fuktspärrar till stads- och regionalplanering. Dessa institutioner finns inte längre kvar. Vi måste finna andra vägar för att utveckla nödvändig kunskap.

Samtidigt kan vi glädja oss åt att samhället i form av statsmakten och dess institutioner som Formas, Energimyndigheten och Vinnova nu är beredd att ta hand om sin del – det vill säga hälften. Vår del – den andra hälften – kan inte längre vara ett ansvar för ett fåtal företag, utan måste bli det för hela kåren. Ska vi, som yrkeskår, stärka vår ställning och uppnå de mål vi säger oss företräda krävs mer än marknadsföring i förföriska ord och bilder. Vi måste äga vår egen självständiga kunskapsplattform och mobilisera för att möta upp de medel som staten nu ställer till förfogande.

Arkus är just en sådan plattform. Idag ansvarar några få företag för medel som alla kan söka, och för en kunskapsproduktion som alla kan ta del av. Låt oss bli fler som tar ansvar för att kunskapshjulen snurrar i takt med tiden. Att gå med i Arkus kostar motsvaranden en konsulttimme per år och anställd arkitekt – en liten avdragsgill peng för något som i högsta grad är nödvändigt nu.