Replik: “KTHs Arkitekturskolas byggnad skapar reaktioner”

Det skrivs mycket om arkitekturskolor just nu. Kanske skulle man fundera på vad det kan bero på. Jag tänker på en bild från utställningen Radical Pedagogies, där den italienska arkitekten Giancarlo de Carlo hytter åt studenter, lika upproriska som han själv. Kanske är att vara kritisk en ofrånkomlig del av arkitekturutbildningens drift framåt, som ett sätt att skapa bäring i en värld där saker faktiskt spelar någon roll.

KTHs Arkitekturskolas byggnad skapar reaktioner. Och det är ju helt konsekvent. Vi är också nyinflyttade i ett helt nybyggt hus, där man måste ha en viss startsträcka för att justera hur vi utnyttjar huset bäst. Vi har upptäckt att vissa ytor fungerar väl, och andra mindre väl, på det sätt vi använder dem nu. Förändringar kommer alltså att göras. Vi kommer till exempel att tränga ihop personalen för att kunna göra andra saker med det översta våningsplanet. Vad gäller ritsalsplanen kämpar vi i dagsläget för att alla studenter även fortsättningsvis ska ha sin egen arbetsplats. Vi kommer däremot att leva med vårt hus, på gott och ont.

Vi har en byggnad som sticker ut (även i ett internationellt perspektiv, har det visat sig), vi har en byggnad som fått pris, och det är inte minst spännande att se vad vi gör i huset. Därför många som vill besöka oss. Och det ska vi ställa upp på. Det är en del av våra uppgifter att visa både vår arkitektur och verksamhet för allmänheten och prata om den. Dessutom, i det ekonomiska läge vi nu befinner oss i, gör vi vårt bästa för att skapa så många olika kontakter vi kan. Ibland kommer arkitektkontor för att titta, ibland andra skolor, ibland har vi olika typer av samarbeten på gång.

Det stämmer att det kan kännas påfrestande med många besökande grupper, speciellt när någon som arbetar blir uttittad. Det gäller studenter så väl som personal. Det här har förts fram från studenthåll och tagits upp i ledningsgruppen, där studenterna har representation genom Arkitektursektionen. Vi kom då fram till att det är viktigt för besökare att visa hänsyn och respekt. Att inte stanna upp vid enskilda studenter som är upptagna, att hålla ihop gruppen, att inte ta bilder med ansikten. Vi har diskuterat detta med dem som brukar visa upp skolan. Det är nog dags för förnyade diskussioner.

Men vi måste samtidigt se det positiva i att många faktiskt är intresserade av vad vi gör.  Det ska vi vara stolta över. Vi måste ta den chansen till möten för att kunna diskutera eller förklara vad vi gör. Är någon stressad ska den kunna bli ämnad ifred. Men ibland kan det oväntade mötet vara bättre än väntat. Jag tänker på hur glad jag var en dag nyligen efter att ha diskuterat arkitektur med en grupp åttaåringar i en besökande skolklass. Alla har sina historier och möten.

Låt oss avsluta med Giancarlo de Carlo. Om honom skriver arkitekturforskaren Britt Eversole i en artikel i The Architectural Review från januari 2014. “Famously, he publicly identified with the demands of protesting architecture students, shuttering the 1968 Triennale that he himself had organised. Yet it was also in his teaching where urbanism, architecture and political awareness came together. He often assigned educational buildings as design problems, because to design places for learning made students consider the role spaces play in education, and also forced them to reflect on architectural education itself. Moreover, he argued, if the most important aspect of education is ‘experience’, then the architecture of the university becomes a microcosm of the city itself, preparing students for the social conflicts that play out in democracy’s spaces.“