”Ingenjörer, se och lär!”
Arkitektutbildningen handlar om att lära sig behärska helheten. Därför är utbildningen annorlunda och mer personalkrävande än undervisning av ingenjörer, påpekar Jadwiga Krupinska.
Arkitektens arbetsmetod är inte linjär.
Det är inte konstigt att Stellan Lundström (i ett brev till redaktionen, Arkitekten nr 2/2017) har upptäckt att arkitekturutbildningen hade en mycket stor dos av ingenjörsämnen i början av 1960-talet. I Sverige har arkitektprofessionen ju vuxit, på gott och ont, ur en tradition av byggande av militära fortifikationsanläggningar. Den svenska arkitektutbildningen sågs därför till skillnad från andra länders utbildningar som en variant på ingenjörsyrket. Så sent som på 1960-talet hade svenska arkitekter mer gemensamt med fortifikationsingenjörer än med renässansens konstnärer, enligt arkitekturhistorikern Björn Linn. Kanske kunde de därför inte stå emot produktionsapparatens effektivitet som bestämde villkoren för kvalitén vid utbyggnaden av miljonprogrammet.
På KTH, som var Stellan Lundströms (och mitt) lärosäte, är Arkitekturskolan en av sju institutioner inom ett konglomerat kallat för Skolan för Arkitektur och Samhällsbyggnad. Ett återkommande problem på Arkitekturskolan är KTH:s bristande förståelse för att undervisning i gestaltning är speciell och mer personalkrävande än undervisning av ingenjörer. Detta återspeglas i indragningar av så kallade designprislappar och minskade anslagstilldelningar trots att samma sätt att undervisa arkitektstudenter är vedertaget på arkitekturskolor världen över (man har ännu inte hittat en bättre metod).
Metoden är speciellt genomtänkt för att främja kreativitet och träna förmågan att hantera osäkerheter i komplexa situationer.
Att förbättra undervisningen i tekniska ämnen som Lundström efterlyser är inte fel, men igen: det måste handla om utbildning av arkitekter och inte ingenjörer. Arkitekter måste, som exempelvis Pier Luigi Nervi skriver, ha sådan förståelse av statik att de approximativt ska kunna dimensionera nya strukturella, arkitektoniska lösningar. Deras lösningar skall därefter i delar beräknas och dimensioneras av ingenjörer.
En eventuell utökning av teknikinnehållet får inte ske på bekostnad av konstnärliga och humanistiska ämnen eftersom arkitektur handlar om utilitas, firmitas, venustas (användbarhet, hållbarhet, skönhet) som Vitruvius så träffande formulerade för två tusen år sedan. Och det handlar inte om kunskaper (hur djupa de än är) i ett av dessa ämnesområden utan om helheten, om behärskning av alla tre inklusive beroenden dem emellan samt simultant tänkande på helheten och detaljen.
Arkitekters arbetsmetod har uppmärksammats internationellt av pedagoger och kreativitetsforskare men verkar vara främmande för många (svenska) ingenjörer. Det vore bra om de tidigt i sin utbildning kunde lära att arkitekters arbetsmetod är specifik, den är inte linjär utan handlar om analys genom syntes och kritik. Metoden är speciellt genomtänkt för att främja kreativitet och träna förmågan att hantera osäkerheter i komplexa situationer. Det är just denna förmåga som gör arkitekter lämpade för att orkestrera komplexa byggnadsuppgifter.
