”Hellre naturligt kaos än perfekta plastytor”
Att täcka lekplatser med miljöfarlig gummiasfalt är ett svek mot barnen. De har rätt till det utrymme för kreativitet och självutveckling som bara en naturlig lekplats kan ge, skriver Susan Smith.
Slittålig gummiasfalt ersätter allt oftare gräs och sand i barnens lekparker.
De senaste åren har det plastbaserade markmaterialet gummiasfalt fått stor genomslagskraft och blivit populärt som fallskydd i lekmiljöer. Gummiasfalten har möjliggjort slittåliga, skötseleffektiva och tillgängliga lekytor och blivit ett användbart redskap för landskapsarkitekter att skapa skulpturala parker med färgstarka och flexibla ytor. Men det finns flera anledningar att se över användandet av gummiasfalt.
Jens Andersen Hörman skriver i sin studie Är fallskydd och multiplaner en källa till mikroplaster? (Lunds universitet 2017) att den plast som förekommer i våra utemiljöer med tiden blir till mindre och mindre partiklar. Denna mikroplast fördelas ut och förgiftar och skadar djur och natur.
Förutom att materialet är giftigt så bidrar det också till att användandet av naturliga material minskar, framförallt i lekmiljöer. Stora ytor och kullar som tidigare varit gröna av gräs täpps igen av gummi.
Den danska landskapsarkitekten Helle Nebelong menar att barn blir estetiska analfabeter om de bara hänvisas till lekplatser präglade av gummiasfalt. Barn behöver kontakt med naturen och ta del av dess värden, såsom växter med deras dofter och årstidsvariationer. Hon påpekar också att gummiasfalt bildar ett lock som hindrar barnen från att stoppa fingrarna i jorden och utforska sina sinnen.
Vissa kuperade miljöer som tidigare varit klädda av gräs har ersatts av konstmaterial för att öka slittåligheten och minska skötseln.
Naturvårdsverket har tagit fram rapporten Den nyttiga utevistelsen för att visa på vikten av kvalitativa utemiljöer för barn. De barn som växer upp i en urban miljö måste aktivt introduceras för naturen. Därför är det av stor vikt att skapa kreativa lekmiljöer där naturen kan närvara. För vissa barn är inte skogen tillgänglig, vilket ställer krav på landskapsarkitekter att skapa kompletterande miljöer som alla kan ta del av. Eftersom det ännu inte finns något enkelt knep för att skapa tillgängliga miljöer för barn i kontrast till stadens hårda ytor måste vi hitta nya vägar.
Barn ska kunna röra sig fritt och hitta på egna lösningar i sin omgivning. Det finns material som är tillgängliga och naturliga, men som inte är tillräckligt mjuka för att använda som fallskydd. Andra markmaterial såsom strid sand och gräs kräver tät skötsel och är inte tillgängliga för alla. Vissa kuperade miljöer som tidigare varit klädda av gräs har ersatts av konstmaterial för att öka slittåligheten och minska skötseln.
Det är dags att prioritera om. Istället för att använda miljöfarliga material av plast måste vi fördela slitaget från lekande barn på flera ytor i staden. De naturliga material som vi bör eftersträva att använda kommer bara klara av trycket om det finns tillräckligt många kvalitativa lekytor i närområdet. Vi behöver bygga städer där barn kan få en hälsosam uppväxt. Låt kala bruna fläckar träda fram och säg adjö till perfekt gröna konstgräsmattor och onaturliga gummiytor. Låt barnen sätta prägel i stadsrummet! När de har interagerat med naturliga element ska det få synas.
Det är ett privilegium att kunna njuta av det naturen har att erbjuda. Vi har ett ansvar att tillgängliggöra det för barnen. Om det finns möjlighet att stoppa handen i jorden och kanske hitta en daggmask, kan barnen känna sig delaktiga i platsens tillblivelse. Lekplatser ska ha utrymme för kreativitet och självutveckling. Vi kan inte sopa undan det naturliga kaoset och klä in barnens tillvaro i tillrättalagda plastytor.
