“Gör inte arkitekturen till ett slagfält!”

Idel kända gäster lyste upp årets arkitekturgala på Cirkus. Trängseln i den överbokade lokalen höjde den redan tillräckliga värmen i salar och salonger – en riktigt mysig gala. Och kulturministern, som vi snart ska återkomma till, får ursäkta: Miljöministern med ansvar för stadsbyggnadsfrågor Karolina Skog var kvällens prominens eftersom det ju gällde en arkitekturgala. Karolina Skog framhöll vid sitt panelsamtal liksom senare folkhälsominister Gabriel Wikström att arkitektur och städer ska byggas med kunskap och vetenskap.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde sitt anförande med att citera Norman Foster. På nätet kan man hitta såväl “Top 22 quotes by Norman Foster” som “A-Z quotes” av samma person, så jag fäste mig mindre vid själva citatet än vid det faktum att Foster är en för svensk publik välkänd person genom projekt som nya Årstabron och Slussen. Ministern kallade sig sedan själv för “modernist”. Även den bekännelsen ställde sig Gabriel Wikström senare bakom.

Man behövde således inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se en regeringslinje vid galan: Planering och arkitektur bör främst kopplas till vetenskap. Arkitekturen, och kanske ytterligare kultur, får dessutom gärna vara “modernistisk”. Frågan infinner sig såklart på en arkitekturgala där exempelvis Planpriset utdelades (i år välförtjänt till Frihamnen i Göteborg): Bekänner sig kultur- och folkhälsoministrarna även till modernistisk stadsplanering? Kanske zonplaneringen ska dammas av? Bostäder för sig, industri för sig och handel på sitt håll? Ska månne scaft-planeringen åter tas till heders? Jag skämtar i all välmening, men jag tror det är riskabelt med våra ministrars förbehållslösa tro på i dag rätt så ålderdomligt tankegods. Tajmingen med tilltagande oro på nätet och i kommentarsfält i arkitekturens stilfrågor ger också en känsla av att ministrarnas stilval mer var stridsrop än visionära önskningar. Hur vore det med fred i stället och mindre konfrontation?

Arkitekturen och stadsbyggandet har en mångårig period av kunskapsuppbyggnad bakom sig sedan uppbrottet från modernismen som i viss mening kan förläggas till 1970-talet. De mer klassiska arkitektkunskaperna var då bortglömda i många läger. Särskilt gällde det städernas planering. Man kan i vår egen tid argumentera för ett utökat inslag av vetenskaplighet i stadsplaneringen som numera fäster allt för lite vikt vid demografi och mänskliga basbehov. Men det är inte givet att vetenskaplighet då blir liktydigt med “modernism”. 1800-talet, långt före modernismen, innebar inte minst inom arkitekturen en kraftfull modernisering av samhället. Institutioner, skolor och sjukhus fick tekniskt nydanande byggnader. Städerna mekaniserades.

Omvänt går det att se även på byggnadshistorien med modernistiska glasögon. Restaureringskonstens ännu kanske främsta ansikte i landet, Ove Hidemark, införde en saklighet i synen på det äldre byggnadsbeståndet vad gäller metodik och tolkning som ännu gäller. Han tvekade heller inte att rubricera sitt synsätt modernistiskt.

Gabriel Wikström antydde att arkitekterna bör gå mer på djupet med sitt yrke och inte stanna vid ytan. Han konstaterade att arkitekturen just nu står inför utmaningar med krävande samhälls- och institutionsbyggande som huvudfokus och rev med det ner applåder från den församlade yrkeskåren. I stället för att se olika läger inom arkitekturen, knutna till så oväsentliga saker som “stil”, är det mycket som talar för Wikströms önskemål om fördjupning. Skiljelinjen i arkitekturen ska då inte dras mellan nytt och gammalt eller frågor om formspråk. I stället är det ambitionen och fördjupningen i genomförandet som räknas.