”Flytta fram positionerna – nu!”

Vilken högkonjunktur – vilket tryck! ”Pust”, säger vi ute på arkitektkontoren. Uppdragen haglar över oss. Vi pratar utbrändhet och utmattning, vi har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi anställer i princip alla vi kan få tag i.

Så här ser det i princip ut överallt i kölvattnet av bostadsbubblan som driver oss framåt. Det är samtidigt kul och positivt för en kår som surfar på allt vildare vågor. Vi ordnar mingeltillställningar och reser på allt dyrare studieresor långt bort för att ta hem nya idéer om landmärken och för att lära oss att göra stadsmiljöer med ”levande bottenvåningar”. Det börjar påminna om början på 1990-talet när arkitekterna for land och utrikes runt och ritade nya kontorskomplex och bostadsområden åt de stora fastighetsbolagen. Sedan vaknade vi plötsligt när vi satt och lyssnade på morgonnyheterna och hörde att det fastighetsbolag som vi jobbade åt hade ställt in betalningarna eller gått i konkurs. Rutschbanan utför blev väldigt brant. Plötsligt stod kontoren med massuppsägningar, främst av de unga som fick gå först.

I dagens högkonjunktur är kunniga handläggare en bristvara som alla kontor slåss om. Vi anställer åter unga arkitekter som vi sätter som handläggare på projekt högt ovan deras kompetensnivå. Detta är inte de ungas fel, men delvis ett strukturellt problem och ett resultat från just 90-talet. Då försvann nämligen nästan en generation arkitekter och byggnadsingenjörer ut från marknaden till andra branscher på grund av arbetsbristen inom vårt yrke. Vi som var med då som ansvariga vet hur många fel och brister i våra handlingar som upptäcktes på byggena. Flera kontor råkade till och med ut för stämningar och skadestånd.

Trots att vi idag har så fullt upp, är värdet av våra tjänster fortfarande för lågt. Lönsamheten är alltför dålig för att långsiktigt förbereda oss för framtida nedgångar.  Vi har små möjligheter att bygga upp reserver och lager som kan rädda oss om marknaden faller. Så fungerar det för de flesta tjänsteföretag. Personalen är vår enda resurs och kompetens. Det är den vi ”säljer” till våra beställare. Kontoren har inte heller tid att vidareutbilda sin personal i basämnena arkitektur, byggnadsteknik och projektering. De enda kurser som arkitekter normalt skickas på är cad-kurser av olika slag. Detta leder till en brist på kunskap som kommer att bli extra farlig när och om konjunkturen viker. Eftersom beläggningen är så hög satsar vi små resurser på internationella projekt och tävlingar. Något som vi förmodligen får ångra framöver.

Vi måste passa på att bredda oss nu, genom att sätta in oss i projekt- och byggekonomi och ta på oss större ansvar i projekten. Det är många gånger vi som gör det stora jobbet, det viktigaste i projekten. Vi är kreatörer, projektledare, tekniker och projektörer, vi är mästare på Revit och andra ritprogram. Vi förväntas skriva avancerade texter. Vi ska kunna göra illustrationer och 3d-bilder. Det är vi som skapar mervärdet. Vilka andra yrken skulle ställa upp på de villkoren, speciellt med tanke på ersättningen?  Så låt oss brösta upp oss och ta betalt för detta värdefulla arbete.

Jag är trots allt hoppfull och tror att vi kan lyckas. Vi har definitivt ett bättre varumärke bland allmänheten än bland våra beställare. Arkitektur är viktigt och kräver kunskap om samhälle, funktion, estetik och teknik. Vi skapar mervärde. Detta ska vi kommunicera till våra beställare. Och inte sälja våra bästa idéer till extrapris i dåligt betalda parallelluppdrag. I denna högkonjunktur behöver vi flytta fram våra positioner gentemot våra beställare och byggherrar. Sveriges Arkitekter har här en av sina viktigaste uppgifter. Och det är nu vi ska göra det, medan hjulen snurrar. För om ett år när valet närmar sig och besluten om nya planer och projekt låter vänta på sig kan det vara för sent.