”Det behövs nya tillgängliga alternativ till gummiasfalt”

Det är väldigt positivt att miljöaspekterna och problemen kring gummiasfalt lyfts fram och diskuteras. Vilka material och vilket innehåll vi använder på barns lekmiljöer är en stor och viktig fråga. Vi vill ju att dessa ska väcka nyfikenhet, upptäckarlust, stimulera alla sensoriska nerver, både i fingrar och ögon.

Att med alla sina sinnen kunna utforska och undersöka olika material är väldigt viktigt för barns utveckling och inlärning, och självklart erbjuder en lekplats fylld av naturliga material såsom sand, bark- eller träflis, gräs, jord, trä, buskar, träd, vatten, etcetera många fler möjligheter för detta än till exempel en lekplats som enbart består av gummiasfalt, några vippdjur och en gungställning. Den senare typen ser vi tyvärr mer och mer av. Den är lättskött, kräver inga återkommande sand- eller barkbyten. Dess kvaliteter är som mest möjligtvis en färgklick i en annars så grå och betongklädd utemiljö. Utifrån denna argumentation är det så klart väldigt lätt att tänka att vi helt ska överge gummiasfalten och kanske rentav förbjuda den och istället använda till exempel barkflis som nämnts tidigare.

Men det finns en annan aspekt i den här debatten som inte har nämnts eller diskuterats över huvud taget i föregående debattinlägg och det är en fråga som rör demokrati och inkludering, vem som ska ha tillgång till och kunna utnyttja våra gemensamma ytor. Ska vi bygga miljöer som välkomnar och är öppna för alla stadens invånare eller ska vi bygga miljöer som genom sin utformning stänger en del av befolkningen ute?

Gummiasfalt är idag det enda fallskyddet med fullt godtagbar tillgänglighet för människor med funktionshindernedsättningar som gör att de har nedsatt rörelseförmåga och till exempel behöver använda rullstol. De flesta kan nog tänka sig hur svårt och till och med omöjligt det är att med enbart hand- och armkraft rulla en rullstol genom lös sand, singel och eller barkflis.

Ett barn i rullstol kan kanske inte klättra upp i klätterställningar men ska ändå kunna delta och samspela med sina kompisar i lek. Föräldrar med funktionshindernedsättningar ska kunna ta sig till lekplatser och leka med sina barn. Om en lekplats endast använder bark eller sand är rullstolsburna barn och vuxna hänvisade till att sitta och titta på utanför lekytorna istället för att kunna delta och närvara i leken.

Så ja, vi behöver minska användningen av gummiasfalt, framförallt då den används i rent gestaltningssyfte. Men det är inte så enkelt att vi i dagsläget helt kan ersätta den med sand eller bark. Det behövs forskning och utveckling på området och att tillgängliga alternativ till gummiasfalt tas fram. Krav vad gäller materialens miljöpåverkan måste ställas på industrin och tillverkarna. Att göra lekplatser otillgängliga och omöjliga att använda för många människor är inte svaret.