”Vi måste verka för socialt hållbar stadsutveckling”
Många arkitekter saknar insikt om hur bebyggelsens gestaltning påverkar i synnerhet den sociala hållbarheten, menar Kerstin Westerlund Bjurström.
Dagens arkitekter har en perfektionistisk kärlek till detaljen i en modernistisk tradition, skriver Kerstin Westerlund Bjurström. Trappan i Esseltehuset i Stockholm är ritad av Ivar Tengbom.
Det övergripande politiska målet för arkitektur-, form- och designområdet inleds numer med att detta ”ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle”- en självklarhet för mig, men uppenbart inte för alla. Som beskrevs i Arkitekten nr 6/7 reserverade sig Alliansen och SD mot regeringens beslut. Beträffande arkitekterna är mitt intryck att för många saknar insikt om hur bebyggelsens gestaltning påverkar i synnerhet den sociala hållbarheten.
Den förväntan som målet ställer på oss arkitekter är en möjlighet som måste tas till vara fullt ut – för samhällsutvecklingen, men också om vi vill upplevas som betrodda bundsförvanter av en bred allmänhet. Vi arkitekter åstadkommer mycket. Men när det gäller att på ett medvetet sätt bidra positivt till social hållbarhet står vi oss slätt.
Merparten av dagens arkitekter synes för mig i allt för hög grad begränsa sin uppgift till att tillgodose praktiska, kvantitativa och estetiska behov. Perfektionistisk kärlek till detaljen i en modernistisk tradition dominerar. Det konstnärliga utvecklingsarbetet synes med några få undantag främst handla om att utmana teknikens, materialens eller estetiska dogmers begränsningar. I dagsläget borde det vara betydligt viktigare att utgå från kunskap om vad som krävs för att tillgodose människors emotionella behov och om hur vi påverkar känsla och beteenden i olika sammanhang.
Det är pinsamt att ta del av ledande arkitekters överlägsna sätt när de bemöter medborgare som vill diskutera arkitekturstil när de i stället borde ta chansen att skapa dialog
Ett reellt hinder för att arkitekturen ska få önskad betydelse för samhällsutvecklingen vill jag påstå är motviljan att diskutera effekten av olika ideologier och gestaltningsprinciper – val av skala, form, kulör, struktur, textur och så vidare. Det är pinsamt att ta del av ledande arkitekters överlägsna sätt när de bemöter medborgare som vill diskutera arkitekturstil när de i stället borde ta chansen att skapa dialog.
Det andra riktigt allvarliga hindret är det dyrbara bostadsbyggandet för medel- och överklass i innerstan och i från övrig stadsbygd avgränsade strandlägen. Minskad segregation blir möjlig först när dessa grupper i stället bosätter sig i områden där ”vanligt folk” bor. Det är inte för sent att anta utmaningen att med insiktsfullt formad arkitektur och stadsplanering skapa tillräckligt attraktiv bebyggelse för att generera nödvändigt intresse bland exploatörerna. För att lyckas måste arkitekterna skaffa sig gedigen kunskap om vad som krävs av arkitekturen när det inte längre är läget som är dragplåstret.
Byggandet omsätter miljarder. Vi måste kräva av våra verksamma arkitekter att ta del av all tillgänglig forskning om hur det arkitektoniska uttrycket påverkar allt från gemenskap, trivsel, trygghet till brottsfrekvens eller företagsamhet i förorten. Med ökad kunskap om och ökat intresse för hur vi människor påverkas mentalt av det som byggs har arkitekterna all möjlighet att bli viktiga aktörer i arbetet med att nå social hållbarhet, jämlikhet och minskad segregation.
