”Vad är Slussens själ?”
Arkitektkontoret Foster and Partners har presenterat sin vision för framtida bebyggelse vid Slussen i Stockholm. Men varför är silhuetten så taggig, undrar Jadwiga Krupinska, professor em. i arkitektur.
Urklipp från Stockholms stads hemsida, med en idéillustration av Mälarterrassen skapad av det internationella arkitektföretaget Foster and partners.
Den blivande Mälarterrassen påminner i Foster and partners illustration om en bråte av vassa, triangulära ytor och trubbiga volymer. Reflexmässigt undrar man: Varför addera en sådan dissonans till Södermalms silhuett? Varifrån kom inspirationen? Ska bebyggelsen kanske associera till enorma brottstycken av ett isberg från en isbrytares frammarsch? Ska de omvandlade med hjälp av sten och betong till hus påminna om Stockholms grymt stränga vintrar? Eller kanske skall brottstycken påminna om svenska förtjänster med att uppfinna dynamit? Eller är det helt enkelt ett utfall av dekonstruktion som skall illustrera kaos i tiden?
Om än banalt så kan sådana tankar ha formulerats när det världsberömda brittiska arkitekt- och ingenjörskontoret Foster and partners utarbetade sitt förslag till bebyggelse vid Slussen. Foster and partners är ett projekteringskontor med uppdrag över hela världen. Bara under de senaste två åren har cirka 30 prestigebyggnader invigts i såväl i New York, Washington, London, Paris och Tokyo som i Riyadh, Kuala Lampur, Beirut, med flera metropoler. Kan det tänkas att ritningar som var lämpade för en annan världsdel av misstag skickades till Stockholm? Är det istället ett förslag till monument över smältande glaciärer i Arktis?
Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz har diskuterat vad som konstituerar en plats identitet. Han har aktualiserat romerska antikens idé om genius loci – platsens själ. Hans bok Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture (1979) blev mycket inflytelserik världen över. Bokens kvintessens är att människans identitet i stor grad påverkas av platser som hon befinner sig i och som motsvarar grundläggande behov av mening, tillhörighet och identitet.
Staden har vuxit i en förlängning av skärgården och lånat för bebyggelsen dess karga öar och berg i dagen
Ändamålsenliga funktionella lösningar kan leda till bekvämlighet och eventuellt till god ekonomi men en plats identitet har alltid med andra värden att göra. Det handlar om förtydligande av naturliga förutsättningar och symbolik som uppstår i en översättning av betydelser från ett medium till ett annat. Det är i stor utsträckning fråga om poetiska och kulturella värden som avlagras i människors kollektiva minnen.
Vad är det då för värden som gör Stockholm (och Slussen) till en speciell, levande och vacker plats? Stockholms villkor är helt annorlunda än andra metropolers. Staden har vuxit i en förlängning av skärgården och lånat för bebyggelsen dess karga öar och berg i dagen.
Att Stockholm är skärgårdens stad av gnejs och granit uppfattar man tydligt när man kommer med båt från Saltsjön men också när man tittar över vattnet från Katarinavägen eller Kornhamnstorg. En vy över Södermalms förkastningsbrant vid Stadsgården och Gamla Stans täta, medeltida byggnadsmassa understryker karaktären. Det är öar och öppna vattenlandskap, där man från flera punkter kan ana nya vattenytor och öar, som konstituerar Stockholms skönhet.
Övergången mellan salt och sött vatten vid Slussen är lugn och harmonisk vilket förstärks av den runtom liggande bebyggelsens milda färger medan skärningen i granitberget i fonden ger storslagen dramatik. Ytterligare förstärkning av dramatiken med hjälp av exempelvis ”dynamiska” anspråksfulla former och konstgjorda ”pittoreska” murar är överflödig.
Norberg-Schulz tankar om platsens själ har tagits emot med stort intresse i flera länder. Förhoppningen var att fokus skulle förändras och andra värden än byggkranarnas räckvidd skulle komma till uttryck vid utbyggnad av prefabricerade bostadsområden. Men kritiska röster lät inte vänta på sig med en tolkning av teorin som reaktionär och nostalgisk – den tar inte hänsyn till världsförändringar som de facto gör varje återgång till det gamla omöjlig.
Problemställningen hur gammalt möter nytt och vice versa har knappast diskuterats tillräckligt i Sverige. Men det är uppenbart att ivern att förändra kan resultera i överdrivna rivningar – exempelvis Klarakvarteren – eller förslag till helt främmande bebyggelse vid Slussen. För att träffa rätt i balansgången mellan behov av förändringar och respekt för platsens själ behövs inlevelse i och förståelse av kollektiva minnen. Detta är något som ett nytt förslag till Slussens bebyggelse bör utgå ifrån.
