”Sitt inte och vänta på Upphandlingsmyndigheten!”

Hur arkitekttjänster ska upphandlas har uppmärksammats under senare tid. I våras skrev Elisabet Elfström artikeln De bästa arkitekttjänsterna går inte på rea (Dagens Samhälle 28/5). Nyligen gav regeringen ett uppdrag till Upphandlingsmyndigheten om ”utvecklat stöd för hur kvalitetsfrågor som avser arkitektur och gestaltad livsmiljö kan tas tillvara vid offentlig upphandling”. Vi vill i detta inlägg peka på några bakomliggande faktorer som är viktiga att beakta för att komma till rätta med dessa problem.

Först kan noteras att problemet inte är nytt. Redan 1949 skrev storbyggmästaren Olle Engkvist: ”Prisfrågan var och är oftast det man sätter främst. Man tror sig om att kunna kontrollera kvaliteten. Men mellan kvaliteter av god och dålig sort är ett svalg beläget, och det kan inte överbyggas med kontroll. Eller tydligare uttryckt: Av den ambitiöse och kunnige byggmästaren kräver man hans kvalitet, men den okunniges pris, om detta är lägre”.

Ser vi på upphandling utifrån ekonomisk teori finns det enkelt uttryckt två teorier om hur en beställare får prisvärda produkter. Den första teorin betonar kortsiktig konkurrens och att utförarna ska göra ett bra arbete till ett lågt pris för att de annars konkurreras ut av andra. Ju fler som lägger anbud desto större är chansen att få ett bra pris på den produkt eller tjänst man vill ha. Denna modell kan fungera bra om det är standardiserade produkter och om kvaliteten i det utförda arbetet är lätt att bedöma. Då kan ju bristande kvalitet exempelvis straffas med viten.

Sedan drygt 30 år tillbaka har dock nationalekonomisk teori lagt mer och mer fokus på informationsproblem på marknaden. Hur gör en rationell aktör om kvalitet är svår att mäta och det är svårt att i en domstol bevisa att kvaliteten är dålig? Den lösning man främst pekar på – och som många privata företag använder – är att göra framtida beställningar beroende av att man har levererat bra kvalitet. Man bygger långsiktiga relationer där det dock alltid ligger ett hot i bakgrunden – om ni inte fortsätter att leverera bra kvalitet och utveckla era produkter och tjänster så går vi till andra. Däremot byter företaget inte leverantör bara för att någon nykomling påstår att de kan göra det 10 procent billigare. Sen kan företaget naturligtvis testa nya företag för mindre uppdrag, inte minst för att hålla de gamla leverantörerna på tårna. En viktig poäng med långsiktiga samarbeten av denna typ, som Ikea är ett bra exempel på, är att det minst lika mycket handlar om att utveckla produkterna och tjänsterna och inte bara om att leverera en given produkt till ett bra pris.

Ett grundläggande problem i LOU är ur detta perspektiv att långsiktiga relationer formellt inte kan etableras eftersom allt måste konkurrensutsättas med vissa tidsintervall. Det är något paradoxalt att lagstiftning som ska bidra till att skattebetalaren får valuta för pengarna förbjuder en av de vanligaste metoderna som privata företag använder.  Det finns dock sätt att komma runt detta och i grunden handlar det då om att hitta sätt att premiera de företag som tidigare visat sig har levererat bra resultat eller som på annat sätt kan göra troligt att de kan leverera ett bra resultat. I boken ”Vägar till den goda affären: Upphandling är mer än LOU” beskriver vi några sådana sätt mer i detalj – sätt som inte behöver vara särskilt betungande. En tvåstegsupphandling där fokus i det första steget ligger på att bedöma själva företaget och dess medarbetares kompetens och erfarenhet är ett sådant exempel. I det andra skedet jämförs sedan anbud från de företag som valts ut i det första steget.

Upphandlingsmyndigheten ska vara klar med sitt uppdrag den 1 december 2022. Det brukar ju sägas att utredningar används för att begrava besvärliga frågor och att vi har mycket svårt att förstå att det ska ta mer än 1,5 år att utreda ett välkänt problem där det redan finns ett antal lösningar – både i den teoretiska litteraturen, i mer praktiskt inriktade böcker samt vid praktisk tillämpning. Det finns också en risk för att ett långt utredande leder till alltför juridiskt inriktade och för tunga vägledningar som inte kommer att tillämpas – särskilt inte av mindre kommuner och beställare.

Kort sagt: Sitt inte och vänta på Upphandlingsmyndigheten! Och var inte rädda för att tänja gränserna i LOU – att upphandlingar inte gett bra resultat beror också på att upphandlarna varit fega!