”Detaljplanerna anpassas efter provisorierna”
Bostäderna med tillfälliga bygglov verkar mest ha använts för att kringgå lagen. Vem tror att bostäderna verkligen kommer att flyttas och marken återställas? skriver arkitekt Christian Schlumpf.
Snabba hus i Råcksta i västra Stockholm är ritade av Andreas Martin-Löf och uppförda med tidsbegränsat bygglov för bostadsändamål.
I Arkitektens artikel den 12 oktober 2022 om tidsbegränsade bygglov finns en bristfällig beskrivning av den tidsbegränsade lagen i BPL 9 kap 33a §.
Den tillfälliga lagen möjliggör byggandet av höga hus, som kräver en förstärkt grundläggning genom till exempel pålning, vilket inte tillåts enligt lagens normalskrivning. Det innebär en stor kostnad för en framtida flytt av bostäderna och återställandet av marken till i detaljplan definierat skick. Därför finns det starka ekonomiska incitament för en anpassning av detaljplanen utgående från provisorierna. En möjlighet som också antyds i artikeln, men som förhoppningsvis inte var avsikten med lagändringen.
Bostadskrisens bekämpning kräver mer än kortsiktiga, fiffiga sätt att runda PBL. Det är bara möjligt genom en bostadspolitik värd namnet, genom starka och handlingskraftiga politiker som tar sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Var det möjlig för hundra år sedan, borde det vara möjlig nu också.
I Stockholm har den tidsbegränsade lagen möjliggjort byggandet av två kvarter med så kallade Snabba hus på parkmark i Råcksta/Norra Ängby till Svenska Bostäder. De är åtta våningar höga och med 280 respektive 134 lägenheter. Detta var bara möjligt genom omfattande nivåjusteringar av marken samt stödmurar och hundratals pålar.
Grundläggning för Snabba hus i Råcksta.
Med en glädjekalkyl (15 Mkr, resp. 10 Mkr enl. kalkyl 2016-11-07) för demontering och bortforsling av bostadsmodulerna, ”kapning av pålar cirka en meter under marknivå” och ”återställning av marken till parkmark” ville man få allmänheten att tro att så kommer att ske. Trots år av överklaganden i alla instanser upp till Mark- och miljööverdomstolen fick stadsbyggnadsnämnden till slut igenom projektet.
I den andra etappen av projektet med 134 lägenheter är man nu, två och ett halvt år efter igångsättning, i färd med utrullandet av gräsmattor, plantering av buskar och asfaltering runt husen. Vem tror att allt detta kommer att rivas och marken återfyllas till de tidigare nivåerna om tolv år?
Projektet har först kallats studentlägenheter, sedan ändrats till ”bostäder för ungdomar mellan 18 och 30 år”, och nu uppenbarligen fått en ytterligare nytolkning. Är det åter OK att inhysa vissa grupper av bostadssökande i kategoribostäder? Och vart ska alla dessa människor ta vägen när husen rivs?
När lagen om tidsbegränsade bygglov infördes verkade man ha utgått ifrån att bostadskrisen inom lagens begränsade tidsram skulle vara löst. I stället verkar lagen i ovan nämnt exempel ha använts för att kringgå PBL 9 kap 33-32a § och tysta en högljudd grupp aktivister från Jag vill ha bostad nu. Om husen verkligen rivs – var det värt att satsa så mycket offentliga medel för en kortsiktig politisk vinst?
Christian Schlumpf är arkitekt SAR/MSA
