“Det behövs fler bostäder – och fler slags bostäder”

Monika Albertsson får i ett blogginlägg på Sveriges Arkitekters webbsida  det att låta som att mindre lägenheter är ett självändamål med kommitténs förslag till ändrade byggregler. Det stämmer inte. I stället är de ett av flera medel att möjliggöra fler slags planlösningar för fler grupper i samhället. Det är efterlängtade förändringar som ger större frihet att disponera den yta man har råd med, eller är villig att betala för.

En lägenhet avsedd för två personer får vara mindre än en för tre personer enligt dagens krav, jo det stämmer. Det som ifrågasätts är emellertid inte bara kraven på yta, utan lika mycket de begränsningar av disponering som följer av kravet på tillgänglig parsäng. Varför ska inte en 3:a på 60 kvadratmeter kunna disponeras med två små sovrum och ett stort allrum? Om det sedan blir en eller flera personer som bor där, är upp till berörda att avgöra (och staten bör inte räknas därtill).

Albertsson påstår att ”Är måtten fel från början går det inte att göra en bostadsanpassning utan fler specialbostäder behöver byggas”.

Vissa ”fel” är lättare att åtgärda än andra. Om måtten i trapphuset gör det omöjligt att installera hiss är det ett större problem än om en icke-bärande innervägg behöver flyttas, låt säga, 60 centimeter. Dryga halvmetern på längden av ett rum kan däremot spela stor roll för den rumsliga kvaliteten i en liten lägenhet. Enligt samma resonemang är en icke tillgänglig entrédörr till betydligt värre skada än pardörrar till balkongen. Albertsson tycker att kostnaderna för bostadsanpassning skall användas till annat (och får det samtidigt att låta som att gällande tillgänglighetskrav inte kostar någonting).

Kan vi inte nyansera lite? Är det inte värt en viss kostnad i bostadsanpassning för att tillåta lustfyllda kvaliteter såsom pardörrar till balkongen?

Det mest anmärkningsvärda, enligt Albertsson, är att ett av de viktigaste funktionskraven i BBR idag tas bort; att en bostad ska dimensioneras och disponeras efter sin långsiktiga användning och efter det antal personer som den är avsedd för.

Det är rimligt att bostadsbeståndet dimensioneras och disponeras efter sin långsiktiga användning, men vad innebär det enligt Albertsson i praktiken att en bostad är långsiktigt användbar i förhållande till det antal personer den är avsedd för? Innebär det att en lägenhet på 25 kvadratmeter ska passa lika bra för en 20-åring, som för en 90-åring med hemtjänst? Eller att en lägenhet ska funka lika bra för en rörlig person idag som år 2120?

Albertsson förespråkar det förstnämnda. Rimligheten i detta argument vilar på premissen att man aldrig skall behöva flytta och att denna kvalitet övertrumfar alla andra. Varför acceptera en sådan premiss?

Beträffande trångboddheten runt Järvafältet så kan den inte skyllas på slappa utformningskrav i BBR, utan snarare på ensidigheten i beståndet. I området finns nästan bara 3:or uppförda kring 1970 för att råda bot på den tidens trångboddhet och familjemönster. Utmärkta planlösningar till trots, är de inte väl ägnade för familjer där sju personer ur tre generationer skall samsas, särskilt inte vid behov av isolering av sjuka. Många arbetar inom yrken som inte är förenliga med hemarbete, så krav om hemarbetsplats skulle sannolikt inte förändrat situationen.

Det behövs fler bostäder och fler slags bostäder. Det saknas riktigt små bra bostäder och det saknas stora lägenheter för stora familjer med låga inkomster. Hur realiserar vi 6:or för hushåll på sju personer med en total bruttoårsinkomst på 250 000 kr?

För det räcker inte kommitténs förenklingar långt, utan då får man vara beredd på att beakta hisskrav, markanpassning, garage under mark, avancerad ventilation med mera, samt en rad andra aspekter som inte ryms i detta inlägg. Vem vill diskutera det före nästa pandemi?

Slutbetänkandet är ett bra steg på vägen även om jag är besviken på att man inte öppnat mer för möjligheten att som privatperson köpa lägenhetsskal och rumsindela som man vill. Det kommer förhoppningsvis!