”Corona tar oss tillbaka till 1970-talet”
Att vara hemma är det nya normala och lekplatserna är plötsligt fulla av stojande barn. Precis som det var tänkt från början, skriver landskapsarkitekten Ingemar Holmlid.
Nu får vi se hur våra planerade miljöer klarar sig under nygamla omständigheter, skriver Ingemar Holmlid. Bild från 1970-talets Göteborg.
Några veckor in i coronakrisen kryllar lekplatsen i radhusområdet av barn. Inte sedan 1970-talet har den väl tilltagna sandytan använts så här mycket. Det springs, hoppas, grävs och gungas med en bekymmerslöshet som bara barn kan uppbåda i kristider.
Det är svårt att föreställa sig, men alla dessa barn bodde i de barackliknande radhusen även veckorna och månaderna före pandemin. De syntes bara inte.
Covid-19 har tömt aktivitetsspäckade scheman. Att vara hemma har blivit det nya normala. Plötsligt framstår den enorma lekytan som ett självklart val av arkitekterna, som ritade upp den någon gång i början av miljonprogrammet. Dimensionerad för att femtio barn ska släppa loss samtidigt, blir den återigen en självklar mittpunkt efter fyrtio års ökenvandring. Fyrtio år som ödsligt blåshål. Fyrtio år där arkitekternas ursprungliga idé verkade vettlös.
Arkitekterna kunde ju omöjligt veta att framtidens barn skulle kryssa mellan träningar, kulturskolor och shoppingturer. Att deras lediga tid skulle vara paketerad och organiserad till bristningsgränsen, utan eftermiddagar i barnsligt tidlös frihet.
När coronaviruset nu sprids över Sverige får vi en oväntad möjlighet att se hur våra planerade miljöer håller måttet under nygamla omständigheter.
De täta stadsdelar vi har byggt de senaste 20 åren, med små, hårdgjorda gårdar och bortprioriterade grönytor, ger åtminstone mig en lätt klaustrofobisk känsla för tillfället
Hur lätt är det att hjälpas åt grannar emellan? Var och hur kan vi umgås utomhus, utan risk att smitta varandra? Och hur fungerar det för dem som jobbar hemifrån? Vissa miljöer klarar det här sämre än andra. De täta stadsdelar vi har byggt de senaste 20 åren, med små, hårdgjorda gårdar och bortprioriterade grönytor, ger åtminstone mig en lätt klaustrofobisk känsla för tillfället. En stuga i skogen känns betydligt säkrare. Förhoppningsvis kan vi lära oss något av krisen, för att skapa miljöer där våra liv inte enbart stöps efter slimmade ”just-in-time”-modeller.
Att vi dessutom får en gratis tidsresa till 1970-talets lekmiljöer får väl ses som en bonus i dessa kärva tider. Kanske är det dags att plocka fram puttekulorna igen?
