“Arkitekterna är ett samhällsproblem”
Unga kan inte flytta hemifrån och skaffa sig ett eget liv, familjer är trångbodda, de som separerar blir ruinerade när de måste skaffa två bostäder. Ändå lyser arkitekternas intresse för bostadsfrågan med sin frånvaro, skriver Ola Andersson.
Bostadsbristen är det utan tvekan största problemet för Sveriges växande städer, inte minst Stockholm. De som inte är från staden kommer inte in på den reguljära bostadsmarknaden överhuvudtaget, blir aldrig skrivna i staden och lever en skuggtillvaro utanför den officiella statistiken.
Men inte bara de som bor i storstäderna drabbas. De som vill flytta till dit för att studera eller arbeta har inte möjlighet att göra det. Bristen driver upp priserna på bostäder vilket lett till att svenska hushåll skuldsatt sig upp över öronen på ett sätt som innebär systemrisker för den svenska ekonomin, och tvingat Riksbanken att lägga räntebanan så högt att arbetslösheten ökat.
Samtidigt finns det andra som tjänar på bostadsbristen. Mäklarna har till uppgift att driva upp priserna med procent på försäljningspriset. De etablerade aktörerna på bostadsmarknaden tjänar på den allt större skillnaden mellan produktionskostnad och försäljningspris. Bankerna tjänar på att vi skuldsätter oss på livstid för att hitta någonstans att bo. De som äger sitt boende, och är så lyckligt lottade att de inte behöver bekymra sig om bostadsbristen, kan gotta sig åt hur bristen driver upp värdet på deras bostäder.
I detta läge skulle man förvänta sig att arkitekterna, alltid kvicka att utmåla sig som en yrkesgrupp som tjänar samhället och företräder det goda i största allmänhet, skulle kasta sig över denna viktiga uppgift.
Att arkitekterna har en viktig roll att spela om bostadsbristen ska kunna avskaffas är uppenbart. Vi sitter – förhoppningsvis – på de nödvändiga kunskaper om stadsbyggnad, rumslig struktur och bostadsplanering som krävs för att problemet med bostadsbristen ska få en lyckad lösning.
Bostadsbristen kräver ett bostadsbyggande som i omfattning kan mäta sig med de volymer byggdes under miljonprogrammet 1965–75. Att bygga en så stor mängd bostäder utan att hamna i de desperata lösningar som blev resultatet den gången kräver engagemang.
Men det är inte bara en chans för svenska arkitekter att ge ett välkommet bidrag till lösningen på ett allvarligt samhällsproblem. Vi skulle dessutom kunna bevisa vår relevans genom att för en gångs skull inte ägna oss åt våra egna problem. Ta ansvar, istället för att kräva det.
Arkitekternas intresse för frågan lyser dock med sin frånvaro. Istället tycks arkitektskrået, med få undantag, fullt upptaget med att varna för en högre takt i bostadsbyggandet. Många arkitekter ägnar sig åt att motarbeta alla försök att förändra våra storstäders förlegade planering genom att försvara de ödsliga skogspartier som skulle kunna vara en viktig markreserv i det nödvändiga stadsbyggandet. Andra ägnar sig åt romantisering av de storskaliga förorter vars bristande attraktivitet gör dem till socialt instabila koncentrat av det svenska klassamhället. De stora kontoren uppträder som billiga hantlangare åt de bostadsproducenter som har bostadsbristen som affärsidé.
I värsta fall framhåller vi vikten av låg produktionstakt, ökat inflytande för arkitekter och kvalitet i byggandet som ett svepskäl för att få ökat utrymme för meningslös lek med form, i strid med både bostadssökandes och våra beställares intressen.
Kort och gott har de flesta arkitekter lierat sig med de intressen som profiterar på bostadsbristen: mäklarna, bankerna, de stora byggbolagen och de som gläder sig åt att bristen höjer värdet på deras bostäder.
Ska vi fortsätta att liera oss med de intressen som tjänar på bostadsbristen, eller med de som försöker avskaffa den? Ska vi vara en del av lösningen på ett allvarligt samhällsproblem, eller själva vara ett samhällsproblem? Väljer vi det senare ska vi inte bli förvånade om vi blir behandlade därefter. Det är i så fall precis vad vi förtjänar.
