”Är vi världsförbättrare, eller nyttiga idioter?”

I USA uppmanar arkitekterna varandra att vägra bidra till Trumps mur mot Mexiko –  i Sverige är det sällan någon som tar ställning i obekväma frågor överhuvudtaget. Häromveckan skrev Arkitekten om en upphandling där ett arkitektföretag, som vunnit en markanvisningstävling om ett köpcentrum längs E18 i Täby, byttes ut när projektet skulle realiseras. ”Bryter man mot reglerna är det ett fall för etiska nämnden” kommenterade Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter.

Det är givetvis bra att Sveriges Arkitekter engagerar sig i upphandlingsjuridiken, som kan vara nog så snårig och orättvis. Men artikeln gick samtidigt helt förbi det som är ett verkligt etiskt dilemma: Ska vi överhuvudtaget rita externa köpcentrum som bidrar till ökat bilåkande och överkonsumtion? De är ju dessutom en form av storskalig handelslösning som ligger sig på dödsbädden över hela världen. I flera framgångsrika kommuner i både Sverige och utomlands säger man nej till att bygga externa monofunktionella handelsområden. Punkt.

Enligt en undersökning i Arkitekten i samband med det senaste riksdagsvalet röstade mer än var tredje arkitekt på MP och sammanlagt 66 procent skulle lägga sin röst på det rödgröna alternativet. Men de politiska värderingarna är uppenbarligen mer privata än professionella. Istället är kommunala visionsdokument och arkitektföretagens hemsidor fulla av ofarliga klyschor som väldigt få rimligtvis kan säga emot. Ofta låter det så här: ”Vårt mål är att uppnå nyskapande och oväntade resultat. Vår utveckling och innovation drivs framåt av nyfikenhet och analys.” Inget fel i sak – problemet är snarare att alla låter likadant.

Branschen är så präktig att man ibland rodnar, men det finns en lika märklig som uppenbar beröringsskräck när det gäller de viktiga frågorna. När Arkitekten för några år sedan gjorde ett temanummer om arkitektur och politik blev det tydligt att ingen friktion skulle få finnas – alla tycker ändå detsamma! Men om arkitektur ska vara politik så måste det ju få kännas. Alla kan omöjligt vara helt överens. Och allt är faktiskt inte lika bra.

Vi ser en ny rivningsvåg där stora kulturhistoriska värden riskerar att försvinna. Ofta är det miljöer som är mer uppskattade och kvalitativa än vad vår egen tid lyckas framställa (vilket är sorgligt i sig). Vi bidrar okritiskt till religiösa rum där kvinnors lägre status manifesteras i den byggda miljön – det räcker inte med att byta namn och kalla det för ”kulturcentra”. Vi är dåliga på att kritisera byggbranschen trots att vi ofta är en dörrmatta med en låst position som nummer två på bollen jämfört med arkitektens roll i många andra länder. De miljöer som skapas idag är strukturellt planerade efter funktionsseparering och boendesegregation – tvärt emot alla styrdokument.

Framtidens dom riskerar att bli hård över en yrkeskår som säger sig stå för hållbarhet men som i praktiken agerar nyttiga idioter för kortsiktiga intressen. Ett köpcentrum är ett köpcentrum även om det är slamfärgsmålat. Varför fortsätter vi att bidra till icke hållbara satsningar när de flesta kontor idag dessutom har en möjlighet att välja sina uppdrag?

Det är symtomatiskt att vårt eget etiska branschråd ägnar sig åt upphandlingsjuridik istället för etiska frågor. Om vi förmår höja arkitekternas etiska röst, blir vi en starkare kraft i samhällsbygget. Branschorganisationen har ett ansvar, men framför allt är det upp till varje enskild aktör – både i offentlig tjänst och som privat aktör – att ta ställning. Det är högkonjunktur. Vad är det värsta som kan hända? Om vi inte kan välja sida nu så kommer vi aldrig att kunna göra det.