“Ange upphovsman – annars får vi skylla oss själva”

Detta är ett ensidigt granskande betraktande av upphovslagen, den del av lagen som berör arkitektur från en icke-specialist när det gäller juridik, men med viss erfarenhet av dess tillämpning eller ofta brist på tillämpning. Frågan gäller egentligen arkitekternas ställning i mediesamhället. Bakgrunden är i idealfallet och förenklat uttryckt att idén till en investering på byggområdet utvecklas till ett projekt och som gemensamt konkretiseras till ett objekt av byggbranschens triptyk*) som utgörs av beställare, arkitekt och byggare. Arkitekten har i denna teoretiska bild i flera avseenden en central ställning genom att ’han’ är den aktör som har utvecklat och detaljerat det som verklighet eller bild visar.

Genom att vi arkitekter accepterar att sättet för presentation av objektet många gånger inte motsvarar den sanna verkligheten om dess tillkomst genom att upphovsman inte anges, blir arkitekterna en marginaliserad yrkesgrupp. Allmänheten får därigenom en felaktig bild av arkitekters bidrag till det som uppmärksammas som det slutgiltiga resultatet.

Genom denna arkitekternas underlåtenhet att inte utnyttja sin juridiska rätt till att bli angiven som upphovsman får allmänheten ofta får den uppfattningen att det är beställare och byggare och inte arkitekten som ansvarar för den slutliga utformningen av den ursprungliga idén.

Det teoretiska och ideala förhållandet i det avseendet kommer alltför sällan till uttryck. Det är arkitekten som har rätt och själv skyldighet att anmäla ifall lagen inte har följts när ett arkitekturverk presenteras. Upphovslagen säger att upphovsmannen har rätt att bli omnämnd, inte att upphovsmannen skall anges, när verket presenteras just som ett arkitektoniskt verk.

Verket skall enligt lagen ha ”tillräcklig verkshöjd”, det vill säga vara tillräckligt unikt. Om upphovsmannen inte initialt har framhållit sin rätt att bli omnämnd så är risken att ett påpekande i efterhand enbart förorsakar irritation inför en eventuell ny uppdragssituation.

Upphovsmannen för ett objekt, eller upphovsmännen om det gäller stora projekt, behöver givetvis inte vara arkitektkontorets ’huvudman’. Så kan det generellt knappast vara tänkbart på ett arkitektföretag med stort antal anställda om begreppet upphovsman ska kunna vara relevant. Men i det avseendet kan det föreligga olika relationer i arbetsuppgifter och dessutom olika åsikter.

Å andra sidan är problemet att om arkitekten har varit förutseende nog att ta med detta som krav när uppdragsavtalet undertecknades, så kan givetvis inte motsvarande krav gälla alla dem som inte ingått något avtal med arkitekten eller ’hans’ företag. Av den anledningen kan man anta, eller kan förhoppningen vara, att lagstiftaren har lagt in en ”brasklapp” till upphovsmannens fördel om att det är god sed**) att upphovsmannen anges.

Men här är arkitekterna som grupp ute på det sluttande planet för att halka av rätten att uppmärksammas trots sin teoretiskt centrala ställning i ”byggbranschens triptyk”. God sed bildas först om begreppet den goda seden gör skäl för sitt innehåll. Om det inte fungerar som det är tänkt, ja, då gräver arkitektkåren sin egen grav och kommer inte att kunna göra sig gällande som upphovsman med de rättigheter och skyldigheter som den centrala ställningen bör innebära. Detta är givetvis en mycket allvarlig fråga. Om så skulle bli fallet får arkitektkåren acceptera att den marginaliseras när det gäller sin inverkan på arkitekturens utveckling.

Den problematiska relationen blir ofta förtydligad när det gäller marknadsföring genom annonser om bostadsobjekt, -hus och även -områden. I presentationen av objektets alla kvaliteter borde inte enbart framhållas utsikt över lantliga eller urbana miljöer utan också insikt, det vill säga djupare förståelse, för vad en engagerad arkitekt betyder för bostadens kvaliteter. Många av dessa kvaliteter blir uppenbara först efter en tid när objektet har tagits i besittning. Det gäller kvaliteter på en detaljeringsnivå som upphovsmannen styr över och som byggherren, i detta fall beställaren eller byggaren, och i hans ställe mäklaren, måste ha kunnighet nog för att kunna förutse. Genom den fackkunskapen skulle det kunna bli en tävling dem emellan vilka upphovsmän som har det bästa ryktet att medverka i kvalitet för hög kvalitet

Så småningom borde det bli en allmän fackkunskap om vilka arkitektkontor som har omhändertagande upphovsmän eller vilka som lider av bristen på inlevelse i hur en bostad ska fungera. Låt detta bli en strävan mot att säljaren presenterar upphovsmannen som en extra kvalitet. Om den informationen saknas i annonserna, då ska spekulanten vara på sin vakt: Det borde kunna uttryckas på följande sätt, tufft men motiverat: ”Man har inte velat uppge vem som är upphovsman.” Denna fråga borde vårt förbund diskutera med Mäklarförbundet!

Jag har, som exempel, en personlig erfarenhet av uppenbara kvalitetsbrister beroende på frånvaro av inlevelse i självklara krav på en bostad. I mitt fall, om det hade varit fråga om en lägenhet på den öppna marknaden, borde uppgiften om upphovsman vara tom. Upphovsmannen ifråga skulle inte ha upptagits som en kvalitetsfaktor i fortsatt marknadsföring beroende på uppenbara brister, som en normalt kvalificerad mäklare i förväg hade kunnat notera.

Vårt förbunds styrelse kan inte formellt inträda i arkitekterna ställe för att begära att upphovs- männen ska anges, men den bör kunna uppmana sina medlemmar att medverka till att så blir fallet. Det är beklagligt om förbundet inte anser sig ha resurser för dessa i högsta grad generella marknadsföringsfrågor för sina medlemmar. Fackliga frågor ’i all ära’ men då måste man minnas att det måste finnas resurser för att möta väsentliga krav på alla nivåer inom förbundet.

Arkitektkontoren måste få marknadsföra sig på ett sätt, även med stöd av sitt förbund, för att ha uppdrag för sina anställda!

Alla tre parter i byggbranschens triptyk har tungt vägande ansvarsområden och ingen ska fungera som en dold part och därigenom fråntas det publika ansvaret, oberoende av om det gäller beröm eller kritik. Inom arkitektkåren måste det bli en uppryckning och det gäller inte bara Sveriges arkitekter utan också Sveriges Arkitekter som förbund. I annat fall får vi skylla oss själva om det uppstår tvekan om vem som är upphovsman i ordets djupaste mening.