”Varför är Sveriges Arkitekter så ängsliga?”

Förbundsdirektör Tobias Olsson skriver i Arkitekten nr 9 positivt om den nya arkitekturpolitiken, och avslutar med: ”Vi har också ett stort arbete framför oss med vad som är den nya politikens stora brist – att få till en mycket bättre tillämpning av LOU”.

Ja, det är en stor fråga i flera bemärkelser. Hälften av allt arkitektarbete utförs under LOU. Det motsvarar cirka 4 miljarder i omsättning per år. En mycket stor del av detta arbete sker dock efter upphandlingar som inte fokuserar på arkitektonisk kvalitet utan enbart på pris. Villkoren i offentliga uppdrag är ett problem för arkitektkåren, men också för samhället i stort eftersom dåliga villkor för arkitektarbete leder till sämre byggd miljö.

Vid stämman 2016 antogs en motion från Sveriges Arkitekters företagarråd som föreslog att en upphandlingstjänst i Sveriges Arkitekters regi skulle utredas. Syftet var att få Sveriges arkitekter att agera proaktivt – att både genomföra bra upphandlingar och visa på goda exempel för branschen. Kansliet avvaktade med att sätta igång en utredning till sommaren 2018 då man slog fast att en bra upphandlingstjänst för arkitektarbete saknas, men att det är bättre att någon annan än Sveriges Arkitekter driver den. Varför?

Istället för att göra en grundlig utredning har kansliet inlett med att dra slutsatser. Man resonerar kring risker med en upphandlingstjänst utan att först undersöka hur den kan se ut. Diskussionen blir därför allmän och saknar konkretion. Det är problematiskt av två skäl:

• Stämmans beslut om en utredning bör genomföras – för att upprätthålla det demokratiska förtroendet.
• En klargörande utredning hade gett styrelsen bättre underlag för framtida inriktning på verksamheten.

Varför så försiktigt? Kanske för att det är tryggare att kritisera andras upphandlingar än att sticka ut hakan och erbjuda en egen tjänst. Men det finns ingen organisation som är bättre rustad för detta än Sveriges Arkitekter. Vi har jurister som är experter i frågan, en välfungerande organisation och den arkitektoniska kompetensen. Men på kansliet är man rädda för risker på framför allt två områden:

• Intern kritik från medlemmar. Man är orolig för att medlemmar som inte fått uppdrag kommer att lasta det egna förbundet. Det avspeglar en ängslighet för kritik som inte tjänar medlemmarnas intresse. Är det inte bättre att ett fåtal medlemmar är kritiska, än att hela kåren är uppgiven på grund av usla upphandlingar? Tjänsten kan bidra till bra upphandlingar, men det är alltid beställaren som ansvarar för besluten. Vi borde fokusera på fördelarna och inte oroa oss för mindre konflikter.
• En upphandlingstjänst kan skada förtroendet för förbundet inför offentliga beställare. Sveriges Arkitekter skulle kunna uppfattas som partiska. Det är en självklarhet att Sveriges Arkitekter verkar för bättre villkor för arkitektarbete – vi är partiska för bra arkitektur. Det är inte fråga om jäv eftersom Sveriges Arkitekter inte lämnar in anbud. Upphandlingstjänsten kan vara transparent och tydlig med förutsättningarna för bra arkitektarbete. Om en beställare inte vill acceptera de grundläggande kriterierna för vår upphandlingsmodell så kan vi i förväg försäkra oss om möjligheten att avbryta samarbetet.

Att starta en upphandlingstjänst kan visa sig vara det mest effektiva opinionsarbete vi kan åstadkomma. Den motion som röstades igenom 2016 bör följas upp inför medlemmarna. Eftersom det inte gjorts en tillräckligt grundlig utredning för att dra några tydliga slutsatser så lämnas motionen in igen med hopp om att det blir av efter årets stämma.