Paradiset framtidsmodell för stadsodlingen

I år fyller Koloniträdgårdsförbundet 100 år och rörelsen har fått extra fart under pandemin, främst i storstäderna där köerna till både kolonistugor och odlingslotter numera är långa. Koloniträdgårdarna kom till Sverige under 1800-talet, via Danmark och Tyskland. Syftet med dem var främst att ge stadsborna bättre livskvalitet och en plats att odla mat på.

– Skillnaden i dag mot när kolonirörelsen drog i gång är inte jättestor, då var det visserligen även ett sätt att få männen att hålla sig borta från spriten men till största delen handlar det om matförsörjning, rekreation och att skapa en social plats, säger Ulrika Flodin Furås, trädgårdsskribent och föreläsare inom stadsodling.

Samtidigt får koloniträdgårdarna ständigt kämpa för sin överlevnad. De som finns får ofta ge plats åt nya bostadsområden och det byggs i dag inte så många nya koloniträdgårdsområden.

– De kommer ofta sist i stadsplaneringen, de flesta tänker inte på vilka fantastiska resurser de är, säger Ulrika Flodin Furås.

Däremot experimenteras det med en del andra former för att öka stadsodlingen och möjligheterna till den rekreation som den medför runt om i Sverige. I Linköping har man till exempel utsett olika platser i staden där kommunen sätter upp pallkragar och erbjuder dem som odlar där att hämta jord. Platserna är populära och Liselott Johansson, stadsträdgårdsmästare i Linköping, ser gärna att stadsodlingen ökar.

I parken Paradiset, som ligger alldeles i utkanten av Vallastaden i Linköping har man även kombinerat stadspark med odling. Parken utsågs i våras till vinnare av Sveriges Arkitekters Landskapsarkitekturpris, där en av aspekterna som lyftes fram av juryn var just inslaget av odlingslotter i stadsparken, vilket både gynnar den biologiska mångfalden och den sociala samvaron.

– De som odlar berikar parken med liv och rörelse, och det skapar en trevlig atmosfär när de lär känna varandra, säger Liselott Johansson.

Paradiset var en del av förslaget Tegar av arkitektbyrån Okidoki vars stadsplan vann den allmänna tävlingen som utlystes inför bo- och samhällsexpot Vallastaden. Förslaget vidareutvecklades sedan av landskapsarkitektkontoret 02 landskap.

Parken ligger som en länk mellan ett obebyggt landskap med hästhagar och åkersholmar i norr och den nya stadsdelen Vallastaden i söder. Den har en lager-på-lager-struktur där kullar, trädplanteringar och häckar skapar ett parkrum i det annars ganska platta landskapet. Odlingsytorna omringas av staket och häckar. I mitten av parken går en gångväg som är omringad av diken och sitt- och lekplatser. Den går genom hela parken, även odlingsområdet för att visa allmänheten att det är det är okej att komma och dit och titta. De olika små lekplatserna vid odlingslotterna drar dit barn på jakt efter lek och bidrar ytterligare till att invånarna sprider ut sig och interagerar med varandra i parken.

– Det var en ny utmaning att få det att vara både park och odling. Det kändes viktigt att sprida ut odlingslotterna, så att de inte låg i en avskild del utan insprängda i parken, så de bidrar till livet där och är roliga att titta på. Jag har sett en del odlingsområden som ser stökiga ut så vi ville ha tydliga ramar med häckar och staket, sedan är det okej om det är vilt och tufsigt på insidan, det blir en spännande kontrast, säger Ulrika Gunnman, uppdragsansvarig arkitekt på 02 landskap som utformat parken.

För att undvika att det blir skräpigt har varje odlingslott en liten träbod för förvaring.

– Förråden kändes viktiga att få på plats i stället för att olika plastcontainraroch jordsäckar ligger framme, säger Ulrika Gunnman.

Parkens fruktlunder, med äpple, päron, plommon och körsbär är fria för alla att plocka från. Än så länge är de ganska små men förhoppningen är att de med tiden ska bjuda stadens invånare på både frukt och lek. De beskärs vart tredje år av kommunen och har specialdesignade kronor för att de på sikt ska vara både lätta att plocka ifrån och klättra i, och samtidigt tillräckligt höga för att en gräsklippare ska komma under.

När 02 landskap fick i uppdrag att utforma Paradiset, som hade en budget på 20 miljoner kronor, utgick de från fyra hektar gammal åkermark som låg i träda. Där fanns även en liten damm, som hade anlagts för att användas som hinder i fältrittstävlan. När det byggdes kulv­ertar i den intilliggande Vallastaden blev det jordmassor över och de fick ligga till grund för de kullar som i dag används ganska flitigt av både barn och vuxna med spring i benen.

– Vi fick veta att det vore bra om vi kunde ta hand om jordmassorna. Det nappade vi på och de användes för att skapa rumslighet i det annars flacka landskapet. Tyvärr visade sig marken vara full av rotogräs så rensningsarbetet blev omfattande för att gräs och ängsmark skulle ha en chans att etablera sig, berättar Ulrika Gunnman.

Hon är nöjd med att hon och hennes kollegor fick vara med under bygget och lösa de frågetecken som uppstod.

– Det är inte alltid som vi får den möjligheten. Det uppstod till exempel en del frågor kring de byggda detaljerna. Det är en sak att rita något, sedan uppstår frågor på plats. Vi diskuterade även mycket kring dikena. Parken har ett öppet avrinningssystem vilket inte är helt vanligt, där krävdes ett gemensamt tänk för att få till det, säger Ulrika Gunnman.

Som arkitekt kan det vara både lite nervöst och roligt att återvända till byggnader och landskap man varit med och skapat, för att se de hur de används och sköts.

– Det som vi är nöjda med är att arbetet är väldigt väl utfört och parken verkar användas mycket, många söker sig till parken och trivs där. Jag har hört mig för lite när jag gått runt. Man har picknick på gräskullarna, cyklar igenom den och kullarna används även som löpspår. Bänkarna som är flyttbara har flyttats runt, dansbanan har använts och alla lotter är uppodlade, säger Ulrika Gunnman.

Samtidigt finns det saker som kan bli bättre.

– Många delar behöver skötas om lite bättre. Ängsytor är alltid lite av ett experiment, det är svårt att få ängar att bli bra så att de inte tas över av ogräs. En del träd har dött och dammen är igenvuxen och behöver rensas ur. Vi hoppas på att få göra ett långsiktigt skötselprogram åt kommunen, säger Ulrika Gunnman.

Även stadsträdgårdsmästare Liselott Johansson ser förbättringspotential.

– Parken är ung, bara fem år och landskap tar tid. Men den kommer bli fantastisk om några år när träden växt till sig, säger hon.

Liselott Johansson säger att vissa saker kommer att förbättras i efterhand. Det ska sättas upp toaletter, det kommer att bli fler papperskorgar under högsäsong och ängarna kommer att kompletteras med fler ängsblommor. Man har även kompletterat med tillgänglighetsanpassade odlingsbäddar, som fanns planerade men som har utförts i efterhand.

I början var det inte så många som förstod att frukten är till för alla att plocka berättar Liselott Johansson. Samtidigt försvann det en del grönsaker från odlingslotterna i starten, oftast nattetid.

– I början, innan häckarna hade vuxit upp och innan vi hade bodarna, så var det en del stölder. Men de senaste åren har det endast förekommit vid enstaka tillfällen. Vi har satt upp skyltar som klargjort en del, säger Karin Sandén, ordförande i Paradisodlarna.

Hon har varit med från början och odlar för femte säsongen på en av områdets 79 odlingslotter. Enligt henne blir det ganska många samtal med dem som promenerar förbi.

– Det kan handla om allt ifrån hur det funkar till vilka vi är och om det finns lediga lotter. Ett tag, under coronan, var det nog fem-sex förfrågningar på våra odlingslotter i veckan. Nu har det lugnat sig lite, säger Karin Sandén.

För dem som vill testa på finns även ett pallkrageområde vid dansbanan. Det kan vara ett bra sätt att testa hur stor ens entusiasm är när det verkligen gäller. Många är ivriga i början men det är inte alla som fortsätter.

– Helt plötsligt är det folk som inte odlar. Då behöver vi ligga på så att det inte växer igen, säger Karin Sandén.

Ulrika Flodin Furås ser en tendens till att de odlingslotter som anläggs och brukas i dag är något mindre till storleken, på grund av ett ökat tryck och mindre tillgänglig mark. Och att våra liv i dag ser lite annorlunda ut än för hundra år sedan när stadsodlingen drog i gång. Samtidigt påpekar hon att den förvaltningsform som finns inom kolonirörelsen, där medlemmarna bildar en förening, har stått sig i många år.

– Det är inte helt lätt att hålla i gång en stadsodling, de kräver ofta en eldsjäl och är inte alltid så lätt. Men jag tror att det blir mer långlivat om man använder förvaltningsformen som finns inom kolonirörelsen, som man gjort i Paradiset, säger Ulrika Flodin Furås.

Och Karin Sandén på Paradisodlarna är nöjd. I år har hon fått extra stor vinbärsskörd och fin vitlök. Hennes granne har fått fantastiska palsternackor.

– Det här är en riktig lyckträff som park. Odlingen gör att många vågar gå fram och fråga och vi har medlemmar som är både 20 och 70 år. En stor blandning människor med olika bakgrund. Det är jätteroligt.