Så arbetar arkitekterna i klimatkrisens epicentrum New Orleans

Den i vanliga fall smockfulla och vilda partygatan Bourbon street ligger öde. Många av barerna i de gamla franska kolonialhusen är stängda. Jazzmusikerna som brukar spela i gathörnen har lämnat sina platser. New Orleans är, som så mycket annat, inte sig likt när pandemin går in på sitt andra år. 

Men det var inte bara den globala pandemin som gjorde 2020 till en särskilt svår tid för staden där Mississippifloden möter Mexikanska golfen. Rekordmånga stormar – fem stycken – drog in över New Orleans. De översvämmade gatorna påminde invånarna om hur sårbar staden är för vattnets kraft. Minnet av orkanen Katrina, som tog livet av 1 800 människor och täckte 80 procent av New Orleans med vatten i augusti 2005, lever kvar som stadens stora trauma och en av USA:s värsta naturkatastrofer någonsin. En ständigt pågående kamp mot vattnet runt om i staden gör sig påmind i form av höga vallar och barriärer mot havet och hydrauliska pumpar som ska stoppa översvämningar efter skyfall.  

Stora delar av New Orleans ligger mellan en halv till tre meter under havsnivån. Så har det inte alltid varit – fram till slutet av 1800-talet höll sig hela staden fortfarande ovan havsytan. Men när invånarna dränerade och bebyggde de träskmarker som omger staden började problemen. Träsken fungerade nämligen som reservoarer för regnvatten. De pumpar som staden installerade för att utföra samma uppgift har orsakat att jorden under den har torkat och sjunkit ihop. Resultatet är New Orleans låga läge.

När Katrina drog in över staden brast skyddsvallarna och vattnet flödade in. Folk tvingades upp på taken i hopp om att räddas av helikoptrar. De fattigaste stadsdelarna, som The Ninth Ward med övervägande svart låginkomsttagarbefolkning, ligger lägst och drabbades värst. 

Efter Katrina har staden låtit bygga ytterligare massiva vallar och delstaten har inlett Coastal master plan, världens största miljöingenjörsprojekt som ska pågå i 50 år med en prislapp motsvarande ungefär 500 miljarder svenska kronor. Pengarna ska bland annat läggas på att bygga nya landmassor och vallar för att skydda kusten från orkaner och havsnivåhöjning. 

Det lär behövas. Framtiden ser ännu blötare ut för New Orleans, en av de amerikanska städer som är allra mest sårbara för klimat-förändringarna. Orkansäsongerna blir allt värre och havet stiger snabbt samtidigt som kusten äts upp av erosionen. Delar av staden väntas täckas av vatten någon gång under detta århundrade.

Finns det ett annat sätt att hantera vattnet än att försöka besegra det med pumpar och vallar? Ja, menar arkitekterna på den New Orleans-baserade firman Waggoner and Ball.    

– Historiskt sett har staden en identitet som är väldigt starkt kopplad till vatten, men den har gått förlorad de senaste årtiondena, säger Andy Sternad, arkitekt på Waggoner and Ball när vi träffas utanför firmans kontor i en 1800-talsvilla i den lummiga stadsdelen Garden district. Tvärs över gården syns en byggnad som en gång i tiden var bostäder åt fastighetsägarens slavar. Den amerikanska Söderns mörka historia gör sig påmind. En ytterdörr blockeras av sandsäckar som ska hindra stormar från att slita upp den. 

Arkitekten David Waggoner reste till Holland strax efter Katrina och hämtade inspiration från hur landet hanterar problemet med stigande havsnivåer. Det ledde till att Waggoner and Ball utvecklade konceptet ”Living with water” som präglar dess projekt. I europeiska städer som Amsterdam och Rotterdam lagras överflödigt stormvatten i parker, kanaler eller regnträdgårdar, och gör vattnet synligt runt om i staden. I New Orleans ses vattnet i stället som en fiende som göms undan, enligt Waggoner and Ball. 

–  Om du inte kör över bron eller över en av vallarna så ser du med några få undantag inte vatten i New Orleans, trots att vi är omringade av det i ett av världens största urbaniserade deltan, säger Andy Sternad. 

– En poäng med Living with water är att göra vatten mer synligt i vardagen här.    

Efter en serie konferenser med holländska vattenexperter utarbetade Waggoner and Ball Greater New Orleans urban water plan, en samling strategier för hur staden ska kunna lagra och använda regnvatten genom grön infrastruktur, i stället för att spola ut det i havet. 

Den har blivit en del av New Orleans stadsplan och har hjälpt staden att få ett statligt stöd på motsvarande drygt 1,1 miljarder kronor för att skapa ett uppsamlingsdistrikt för stormvatten i stadsdelen Gentilly. 

– Det är en av de lägst liggande stadsdelarna i New Orleans så det finns stora behov av att hantera vatten på ett nytt sätt där, säger Andy Sternad. 

Kronjuvelen i planen bär namnet Mirabeau water garden, som ska bli en av USA:s största urbana våtmarker med en kapacitet att suga upp och förvara runt 24 miljoner liter vatten. Här fanns tidigare ett nunnekloster som förstördes av översvämningar och bränder i samband med orkanen Katrina. Nunnorna har lämnat platsen och hyr ut den värdefulla marken till staden och dess vattenprojekt för en symbolisk summa på en dollar om året.    

Tanken är att Mirabeau water garden enligt holländsk modell ska lagra och rena stormvatten i stället för att skicka ut det i Mexikanska golfen. Det ska sedan sippra ned i New Orleans grundvatten och hjälpa till att hejda att staden sjunker. Vattentåliga växter ska med tiden täcka platsen, absorbera vatten och filtrera bort föroreningar. Att överflödigt vatten lagras i landskapet minskar trycket på de hydrauliska pumparna i New Orleans. I vanliga fall blir de ofta överbelastade av stormvatten, vilket leder till att vatten blir kvar på gatorna i dagar. 

Trots framgångarna för Greater New Orleans urban water plan har det gått trögt att påverka sättet att se på vatten bland stadens arkitekter, menar Andy Sternad.

– För de flesta handlar hållbarhet fortfarande bara om saker som energieffektivitet och grön byggteknik. Men det håller på att förändras, även om det tar tid, säger Andy Sternad. Han kom till New Orleans som ung och nyutbildad arkitekt strax efter Katrina.

– Det fanns mycket jobb för arkitekter med att bygga upp skolor, bostadshus, allt möjligt. New Orleans blev en samlingspunkt för unga idealistiska människor som ville hjälpa till.

Till skillnad från många andra arkitekter har han blivit kvar sedan dess. 

– Det är en unik plats. När det gäller historisk arkitektur finns det ingen annan stad i USA som liknar New Orleans, och naturen är fantastisk när man kommer utanför staden. Samtidigt är det en ganska liten grupp arkitekter här och det pågår inte särskilt många moderna byggprojekt.

Staden har en lång historia av att anpassa byggnader efter svåra väderförhållanden.
I New Orleans historiska stadsdel French Quarter finns exempel på översvämningssäkrade hus i fransk kolonialstil,  byggda i vattentåliga material som tegel täckt med målad puts. Bottenvåningarna används bara för förvaring och inte som bostäder på grund av hotet från vattnet. 

Shotgun houses, en annan av de gamla bostadstyper som utmärker New Orleans, har ibland höjts upp med pelare som skydd mot översvämningar. Namnet på de skokartongsliknande avlånga byggnaderna lär syfta på att man kan skjuta med gevär genom ytterdörren och se hur skottet kommer ut genom bakdörren utan att träffa en vägg. Det handlar om enkla enplanshus med högt i tak så att värmen kan stiga uppåt i det subtropiska klimatet. Formen hänger också ihop med en standardiserad, väldigt långsmal tomtstorlek som historiskt varit gällande i Louisiana. 

Klimatkrisen ställer hårdare krav på hur arkitekter ritar hus i New Orleans i dag, och på uppdateringar av gamla typologier. Den fransk-libanesiska arkitekten Ammar Eloueini har utvecklat en egen variant av ett shotgun house, i ett försök att bygga klimatanpassat och samtidigt designmässigt intressant. Resultatet är J-house, en kolsvart byggnad i stål och tjärat trä, med en exteriör som skruvar sig som en orm ut mot det stillsamma villakvarteret i centrala New Orleans. Vridningen frigör utrymme under det upphöjda huset, där Ammar Eloueini, som själv bor i J-house, placerat ett matbord och parkerat sin BMW.

– Efter Katrina diskuterade alla hur man skulle kunna höja fler hus i staden med tre meter. De flesta tog bara det typiska shotgun-huset och satte betongpelare under det, men jag ville utforska ett sätt skapa en skyddad yta under huset som går att använda, eftersom det här är en stad med både kraftig hetta och mycket regn, berättar Ammar Eloueini. 

En annan aspekt av projektet är vattenhantering. Uppfarten täcks av porös stenläggning med kalksten som samlar upp regnvatten. 

– I de flesta fastigheter här lutar stenläggningen så att vattnet flödar ut på gatan och pumpas bort. Men det är inte hållbart, säger Ammar Eloueini.

2005 drev han en arkitektfirma med kontor i Chicago och Paris, och tackade ja till ett erbjudande om att undervisa i arkitektur vid Tulane university i New Orleans. Medan Ammar Eloueini packade för att flyga dit slog Katrina till. Universitetet stängde, han flyttade fram sin resa och kom dit i början av 2006.  

–  Det var en stad i spillror. Den påminde mig om min barndom i krigets Beirut. Men det var också en intressant anda i staden. Folk ville bygga upp den på nytt och var öppna för nya saker.  

Hollywood-stjärnan Brad Pitts stiftelse Make it right samlade in donationer och lät bygga ett hundratal hus för de som blivit hemlösa i orkanen. Men Make it right-husen har blivit en flopp och faller redan isär. Ammar Eloueini menar att många av de byggprojekt som inleddes efter Katrina var bristfälliga. 

– Det fanns goda intentioner och en del bra design men ett av de stora problemen med Make it right-husen var att arkitekter utifrån designade projekt för en specifik miljö. Sedan ansvarade lokala arkitekter för implementeringen. Någonting gick förlorat på vägen. 

Ammar Eloueini lät bygga J-house på en gata som drabbats hårt av Katrina. Fem grannhus brann ned i samband med stormen. 

Under förra året utsattes J-house för sin svåraste prövning hittills med många och kraftiga stormar, som den tropiska orkanen Zeta i oktober.  

– Jag var här när det blåste 50 meter i sekunden utanför. Det var en rätt intressant upplevelse, berättar Ammar Eloueini när vi tagit trapporna upp till J-house bländvita och minimalistiskt inredda insida. 

– Träden låg dubbelvikta, tillägger han och pekar ut genom det stora orkansäkra panoramafönstret. J-house är designat för att klara av 80 sekundmeter, genom sin skruvade form, förklarar Ammar Eloueini. 

– Det fungerar som en tunnel för vinden i stället för att stå emot den.

J-house liknar invändigt en dyrare loftvåning på Manhattan, men Ammar Eloueini säger att han vill att idéerna från projektet ska kunna appliceras på byggen med lägre budget, som bostäder för låginkomsttagare. J-house har dock mött kritik från grannarna på gatan, förklarar han. New Orleans är konservativt på byggfronten. På gatan där J-house ligger är några av husen omkring hundra år gamla, och därmed uråldriga med amerikanska mått. 

– Vissa tycker att huset är en förolämpning och att det inte passar in här, säger Ammar Eloueini. 

– Men frågan är om en ny byggnad bara ska kopiera det historiska hus som ligger tvärs över gatan eller om den ska vara ett svar på sin omgivning och miljön i staden. För mig är det senare mer intressant. 

En ständig fråga hänger över New Orleans: Har staden en framtid? Är det hållbart att låta New Orleans vara ett fort i Mexikanska golfen, omringat av Coastal master plans nätverk av vallar och murar?  Från forskarvärlden hörs varningar om att det skyddet inte kommer vara tillräckligt när allt mer av våtmarkerna runt staden försvinner och den därmed blir mer sårbar för stormar och havsnivåhöjningar. Ammar Eloueini ser just därför ett värde i att vara kvar. Med tiden kommer nämligen många fler städer möta samma utmaningar med klimatkris och stigande havsnivåer.

– Det gäller kuststäder över hela världen, från Europa till Sydostasien, säger Ammar Eloueini.

– New Orleans är en av de hårdast drabbade platserna och ett väldigt bra laboratorium för att undersöka hur vi kan hantera de här problemen.